gueog

Idag har jag inte gjort någonting vettigt över huvud taget. Jag har en massa saker jag verkligen måste ta tag i och inte får ha kvar att göra på torsdagkväll, men jag har inte haft någon som helst ork eller lust. Det mest vettiga jag har gjort är att slött ha spelat lite piano med tankarna på annat håll. Hela dagen har varit ofokuserad och ur balans. Sådana dagar behövs också, men jag känner mig så fruktansvärt rastlös och har lite dåligt samvete över att den här dagen kom mitt i en period då jag har mer att göra än jag egentligen klarar av. Jag hinner knappt med att spela piano längre, för jag vet att när jag väl sitter vid mitt piano så fastnar jag några timmar. Det hinner jag inte.

För tillfället skulle jag inte säga att jag är stressad, jag har inte ens ork till att vara det, men jag kände mig stressad tidigare idag. Det fick mig att falla ner på golvet och ligga där och må dåligt en stund, för precis så här kändes det när jag bestämde mig för att ta ett fjärde år på gymnasiet, och jag verkligen VÄGRAR att gå ett femte också.

Nej, jag klarar inte av att inte göra någonting längre. Jag verkligen måste göra någonting, även om det inte blir en av alla saker jag måste ta tag i. Jag har ingen lust att spela piano, jag har ingen ork till att baka, tycker inte om att se på film ensam och jag kan inte koncentrera mig på min bok. Det blir nog till att spela TVspel.

Som rubriken säger, snart bär det av söderut. Jakob (eller Träd om man föredrar) har precids kommit hit och vi får skjuts till flygplatsem om tjugo minuter ungefär. Hela situationen har blivit väldigt konstig just nu, och det blir inte alls som vi hade tänkt oss. Förhoppningsvis blir det bra ändå, och hur som helst är vi tre personer som kommer att irra runt i nån stad vi nte bor i. Spännande.

Träd smekte nyss på en ryggsäck jag brukade avnända när jag var 7 år gammal som nu råkar hänga på dörren i mitt rum. Han sa "fiiiin pingvin" och fattade inte varför jag skrattade lite åt honom. Det är liksom en delfin...

Well well. Jag älskar att resa, och nu kommer jag att få leka "spontan paj i annan stad utan nån bra plan". Blir trevlig omväxling från mitt numera ganska uppplanerade liv. 

Jag sitter och känner mig duktg. Jag vaknade i morse strax innan åtta och kände sådan stark ångest. Tanken på skolan fick mig att nästan spy och jag insåg att jag skulle verkligen inte klara av pressen av skolan idag. Svar ja, jag skolkade. Ibland behöver man sådana dagar för att koppla bort hjärnan och tänka på annat, även om man egentligen borde vara på skolan. Eftersom att jag slösade bort en hel dag i skolan (som visserligen bara hade två lektioner) bestämde jag mig för att jag skulle göra något typ av jobb ändå. Alltså klev jag upp och började städa. Jag var fast besluten om att städa hela dagen, ända fram tills Gustav skulle komma till mig för att vi skulle planera inför ett läger. Han dök upp klockan fem, vilket innebar att jag konstant städade mitt rum i nio timmar, med endast några få toa-pauser och fika-pauser. (Totalt sett städade jag nog åtta timmar)

Man blir helt slut i kroppen. Jag släpade ut precis allt som fanns i mitt rum, förutom en hylla och min säng som var för stora för att ta sig ut genom dörren. Jag dammsög fem vändor med två olika dammsugare, skurade golvet, dammtorkade överalt och sorterade alla mina filmer, tvspel och böcker i någon konstig typ av ordning som jag nu faktiskt redan har lyckats glömma bort, men det gör inget, för de är åtminstone samlade på ett och samma ställe. Tillochmed golvmattan, som jag ärligt talat inte ens har lagt märke till har funnits i mitt rum tidigare, tog jag ut och skakade av. Eller snarare sparkade av, jag höll ett fast grepp om mattkanten, sträckte upp mina armar och då blev mattan och jag precis lika långa. För att få av allt damm sparkade jag alltså på den.

Den här dagen har varit skitbra och extremt disiplinerad. Städning med endast de absolut nödvändigaste pauserna, planering inför ett läger, då vi fick gjort bra mycket mer jobb än jag vågat hoppas på och jag har inte ätit något som helst som är onyttigt, hur gärna jag än ville belöna mig själv för mitt slit och trösta mig själv för att jag kom på mig själv med att tänka "undrar hur det skulle se ut med nya gardiner...". Det var lite mamma-varning över det, och jag tänker inte tillåta mig själv att tänka på gardiner av alla saker att tänka på förrän jag har flyttat hemifrån. Kanske var det önsketänkande... För kag vill verkligen flytta hemifrån!

Så. Till skillnad från i morse behöver jag inte längre ploga mig igenom en hög med saker/kläder/kuddar/böcker och dylikt för att ta mig till dörren. Jag har dessutom hittat ett pressentkort på 300 kr på bokia liggandes i mitt rum. Förmodligen fick jag det på min artonårs födelsedag, och jag tror det var från André, om jag inte minns helt fel. Jag blev fett glad, för det innebär att jag kommer kunna köpa böcker för 300 kronor utan att behöva betala ett öra för det.

Jag måste säga att jag gillar konseptet med att man faktiskt kan se de möbler som finns i rummet. För att fira detta faktum att jag är liten söt och awesome tänker jag gå och lägga mig tvärs över den improviserade soffan (det är en säng och en madrass som vi har ställt ihop så det ser ut som en soffa på långt avstånd) och skypea med en vän. Tjobanan!

Jag har lärt mig att man inte ska klösa på acne. Den hårda vägen. Det försvinner inte fortare och det gör bara riktit förbannat ont. Jag sitter med ett plåster på hakan för att inte klösa på den och svär över att jag har varit så oförstående i hela mitt liv. Varje gång någon har klagat över acne har jag himlat med ögonen och suckat. Ingen bryr sig om det finns en finne på hakan förutom en själv, det syns inte så tydligt och de flesta tänker inte ens på den förrän man pekat ut den. Fast det gör ju ont! Jag som inte brukar få så mycket acne har aldrig upplevt detta problem förut. Nu ska jag sluta sucka och himla med ögonen när jag hör någon klaga över acne, nu när jag vet hur fysiskt ont det faktiskt gör.

Idag har jag umgåtts med Hannah hela dagen och kvällen eftersom att jag slutar vid lunch på måndagar. Vi gjorde mjölkstuvade makaroner med köttbullar till lunch, spelade sällskapspel, kollade på simphsons och spelade in en riktigt... välgjord... film. Detta resulterar i att jag, förutom har ett plåster på hakan, har en massa smink på mig. Det känns extremt ovant eftersom att jag i vanliga fall inte okar bry mig om att ha smink på mig, och det var ett tag sen jag hade det.

För tillfället sitter jag och klipper ihop de olika filmklippen vi tog. André filmade några klipp också där på slutet, när vi ändå råkade vara på ica för att köpa kaffe. Det var sjukt intressant att gå där bland hyllorna och se ut som jag gjorde... Jag har fått tillåtelse att lägga ut filmen här på bloggen, vilket jag tänker göra också, bara för att den är ganska... Speciell... Dock kommer jag inte bli klar med den ikväll eftersom att jag tänker sova tidigare än vanligt och vill ha lite tid för att läsa innan jag somnar.

Jag har haft en riktigt najs dag. Creds till Hannah som bidrog till den.

Igår mer eller mindre slängde jag mig i panik på cykeln för att genom regnet ta mig till stan innan bokaffären skulle hinna stänga. Jag var fast besluten om att jag inte ville låta helgen passera utan att kunna läsa den sista delen i hungerspelstrilogin. Jag hann i tid, köpte boken och kunde sedan lugna ner mig en stund i en av bibliotekets soffor bredvid en pratglad Jakob innan jag trött släpade hem cykeln igen.

Idag har jag inte velat annat än att sluka boken, eller snarare det som återstår av den. Det kan jag inte. Det är ljud överallt. Grannen klipper gräset med en högljudd gräsklippare, eller möjligtvis trimmer, mamma baknkar på med kastruller och har radion på högsta volym och pappa springer fram och tillbaka till garaget, tvättstugan och smäller i dörrar. Ibland springer mamma ner till frysen som är bakom mig och rotar där en stund innan hon går tillbaka upp igen och smäller dörren på vägen. Jag får ingen lugn och ro var i huset jag än är vilket totalt förstör den härliga läskänslan jag längtar efter. Det är alltså lika bra att låta bli att läsa tills vidare.

För tillfället sitter jag vid min stationära dator och fryser. Pappa har, precis som han gör varje lördagsmorgon, öppnat det där fönstret som jag inte når upp till. Det har resulterat i att det är kallt här och luktar en stark stickande lukt av nyklippt gräs och bensin. Jag ser förmodligen ganska fånig ut här där jag sitter med en massa lager kläder på varandra. Ytterst en ljusblå mjuk morgonrock och ett par tunna fingervantar, en grön och en orange. Ska nog snart göra någonting åt det och ta en varm dusch. Känns som om det behövs.

När jag vaknade i morse nös jag mer eller mindre oavbrutet i tio minuter, men efter en dusch mådde jag skitbra. Är alltså frisk igen! Jag drog till stan och träffade Ämmäh och Achmed, vilket jag är riktigt glad över att jag gjorde. Dagen spenderades med dessa två underbara dreadsfixerade vänner, och efter att vi ätit hemmagjord pizza hemma hos Ämmäh kom även Josefin, eller Jokke som jag kallar henne, och kvällen bara försvann. Tid går verklgen obehagligt fort när man har roligt. Lite synd, för då tar det roliga slut så fort. Det borde vara tvärt om. Så det tråkiga blir överstökat i ingen tid alls, och det roliga varar mycket längre. Fast då skulle jag väl inte uppskatta det roliga lika mycket som jag gör antar jag.

Mot slutet av kvällen tyckte vi att det skulle vara en bra idé att ta lite egobilder på oss fyra. Det gick inte bra på nåt sätt. Det blev alltid någons huvud som blev avkapat någonstans, eller någon som inte kom med på bilden över huvud taget. Eller så blev bilden riktigt suddig. Fast det gör ingenting, för det var roligt ändå. Jag som är bäst lyckades hålla mig hyfsat okapad på alla bilder, utom de suddiga och de som bara jag och någon till var med på. Nästa gång kör vi nog med den där fina funktionen "selftimer". Det brukar fungera mycket bättre för att få med alla på bild.


Klockan är ungefär halv fyra, och jag kan inte sluta le. Jag lär gå och lägga mig ganska snart eftersom att jag trots allt är lite trött och de flesta av mina vänner loggat ut från msn, sen ska jag sova tills min kropp bestämmer sig för att vakna, utan jobbiga väckarklockor som bara drar en massa batteri utan att ändå väcka mig. Det är trots allt söndag.

För några år sedan satt jag och min bror i baksätet på bilen och diskuterade platser vi har kissat på. Högst uppe i Eiffel-tornet och längst ner i Kiruna gruva till exempel. Vi skämtade om att skapa en blogg med avsikten att skriva platser man har kissat på, och betyg, som andra människor kan skicka in. Det blev inte mer än en rolig tanke. Förrän idag.

Jag har varit sjuk, och efter att ha sovit som en stock i många timmar, ätit en massa äpplen så jag nu har ont i magen, snutit ut något som känns som tio liter snor och druckit te med honung i, har jag nu tagit tummen ur röven och skapat denna blogg. Den är på engelska, vilket är bra eftersom att allt låter bättre på Engelska. (om man kan engelska förstås. Jag är lite halv dålig på engelska, så detta är ett extremt bra sätt för mig att bli bättre på det!)

Det man gör är att man skickar ett mail till mig (mailadressen man ska skicka till står tydligt på bloggen) och beskriver en toaupplevelse. När jag fått mailet kopierar jag det jag fått och klistrar in på bloggen. Om man vill får man skicka med bild och en adress till sin egen blogg, som då publiceras i slutet av inlägget, men det är helt valfritt.

Om det kommer att bli nåt av det här, eller om det kommer förbli ett skämt återstår att se. Hur som helst skulle jag vilja se min brors ansiktsuttryck när han ser att den där bloggen vi skämtade om faktiskt finns. Detta betyder inte att jag kommer att sluta skriva här, eftersom att syftet med den nya bloggen är att andra ska skriva och jag mer eller mindre ska kopiera och klistra in.

Igår när jag gick och la mig var jag riktigt pepp på att fara till skolan idag. Sovmorgon, religion och Achmed kommer att vara där en stund på slutet. Det har äntligen slutat regna, och solen skiner tillochmed. Det är fredag, och planerna var att umgås med ett gäng UNFare i princip hela helgen. Vad kan möjligtvis gå fel?

Jag vaknar klockan sex på morgonen och nästan drunknar i snor. Går till toaletten och snyter mig i en halvtimme, innan jag tillslut ger upp och bara trycker upp en paperstuss i näsan och går för att somna om. Jag lägger mig i sängen och fryser. Tar en extrafilt. Fryser fortfarande. En till extrafilt. Fryser fortfarande, men lyckas ändå somna om tills väckarklockan ringde halv åtta.

För tillfället ligger jag i soffan i vardagsrummet. Det är lite varmare i det här rummet än i mitt. Dessutom har jag en varm pyjamas jag endast brukar ha kalla vinternätter, fem varma filtar och ett par varma strumpor. Fryser fortfarande. Jag hade ingen ork för att göra varm choklad, så jag körde på den lata, och lite mindre goda, vägen. Varm oboy, färsk från mikron. Hade Gustav varit här hade han åkt på en massa sura blickar och möjligtvis någon riktigt mesig bitchslap (pga brisk på ork) eftersom att jag nyser i genomsnitt en gång var tredje minut. Nu är det inte så att jag har nåt tix att slå Gustav varje gång jag nyser, utan det är han som ständigt ska säga "aaaaaw" efter varje gång jag nysit, vilket är extremt irriterande, och förmodligen också anledningen till att han gör det.

Just nu har jag fått i mig en febernersättande verktablett och tänker sova. Jag ska göra allt jag kan för att bli tillräckligt frisk att kunna träffa mina vänner lite grann i helgen i alla fall. Om jag lyckas bli tillräckligt frisk för att orka en stund i kväll blir jag extremt glad, men jag kommer definitivt sova hemma. Och jag tvivlar på det. Jag satsar på att bli frisk till imorgon. Här kör vi på "speed-krya-på-mig!"

Efter en riktigt urusel dag tog jag mig efter många om och men till stan. Alla mina kläder utom en mörklila strumpa var svarta. Mjukisbyxor, T-shirt, munkjacka och tillochmed underkläderna. Jag hade förmodligen målat mig svart runt ögonen också, om det inte vore för att jag var för lat. Idag var en mörk dag, och jag ville inte att folk skulle tro att jag har haft den bästa dagen i mitt liv. Det regnade ute så jag valde att vara smart och ta regnjacka. Dock är min regnjacka knallröd. Jag letade också efter mitt svarta paraply med vita noter på. Jag hittade inte den, så jag fick ta ett ljuslila istället. När dagens svarta klädsel ändå gått åt skogen sket jag totalt i att ens försöka hitta mörka skor och tog istället ett par vita gummistövlar med några stora svarta prickar på.

Stämningen sjönk när jag kom in i rummet. Jag som i vanliga fall brukar vara riktigt glad och ha ganska lätt för att få andra på bättre humör tyckte inte att det var så roligt och försökte pressa undan min dåliga dag och fokusera på var jag var just där och då. På ett kafé. Jag, Gustav, Emilia, André och Bodil.

Under kvällen blev jag på bättre och bättre humör, och när vi gick därifrån råkade jag mer eller mindre gå in i Sara, Mårten, Stina, Rasmus och Viktor. Det var fett random, och de vänner jag var med gick iväg eftersom att Emilia hade bråttom till en buss. Mårten satt och såg allmänt lycklig ut där han satt bredvid Stina och Sara såg rätt förvånad ut när hon upptäckte att jag stod där och blängde på henne.

När jag mött upp Gustav, André och Bodil igen var jag på så sjukt bra humör. Hela kvällen hade varit trevlig, och dessutom hade jag råkat träffa på en vän jag inte sett på länge. Jag orkade inte ens bry mig om att vädret var som det var, även om det var bättre än tidigare under dagen. Gustav och Bodil tog så småningom var sin buss hem, och jag och André gick långsamt hem och hade en trevlig pratstund.

Utan mina vänner hade den här dagen varit totalt värdelös. Utan mina vänner hade jag inte vetat vad jag hade gjort.
Jag älskar mina vänner!

Som de flesta redan vet är det den 11:e September idag, och därmed tio år sedan terrorattacken i New York. Tänkte därför uppmärksamma det lite.

Jag var nio år när jag kom till skolan en dag och såg att flaggan var hissad halvägs upp på flaggstången. När jag kom in i klasrummet hade min lärare alla lampor släkta, och ett tänt ljus stod på varje bänk. Flera stycken på hennes kateder. Det var helt tyst i rummet. Alla andra i rummet satt vid sina bänkar och tittade mot tavlan längst fram i klassrummet. Klockan avslöjade att det var några minuter kvar tills vi började och jag satte mig på min plats också och bara väntade.

När alla i klassen hade kommit bröt läraren helt plötsligt tystnaden med att berätta om vad som hänt i New York. Att två flygplan kraschat i två stora byggnader som tillsammans kallades för World Trade Center. Hon berättade att detta orsakat att väldigt många människor har dött, och därför var ljusen tända.

Alla i klassrummet var tysta. Jag tror inte att någon vågade säga någonting. Åtminstone vågade inte jag. Jag tror inte hellar att någon riktigt förstod hur många människor det rörde sig om, och hur hemsk hela den här terrorattacken faktiskt var.

Nu tio år senare har jag kollat på klipp efter klipp på youtube när planen kraschade in i byggnaderna, när anhöriga och överlevande offer har blivit intervjuade och gamla nyhetsändningar. Ändå förstår jag inte mer nu. Hur kan man göra på det sättet? Vad har man frö moral när man faktiskt planerar eller genomför en terrorattack? Jag förstår verkligen inte!

De anhöriga till dödsoffren i New York känner förmodligen tomhet, sorg, längtan och saknad. Och alla känner att det är orättvist. Klockan nio ikväll går jag till min gamla skola, den plats jag som nioåring fick veta vad som hänt. Där tänder jag ljus och håller tyst minut till minnet av alla de som dog i onödan.

Datorn var omstartad, inspelningsprogrammet var igång, mikrofonen var uppriggad och känslan av insperation flödade när jag började sjunga orden som jag slängt samman till en låt. Efter ungefär 20 sekunder skriker mamma "JAG GÅR OCH LÄGGER MIG NU!", vilket resulterade i att det kom med i inspelningen (vilket i och för sig är ganska roligt) och jag var tvungen att sluta spela in.

Det här är en av de väldigt många anledningarna till att jag vill bo själv. Jag vill kunna spela in musik mitt i natten utan att väcka någon som blir sur. Det är på natten jag har mest insperation, skaparglädje och lust för att göra någonting över huvud taget. Jag har många påbörjade musikprojekt som det inte har blivit någonting av eftersom att det här händer ganska ofta. Texten jag hade nu kan jag förståss skriva ner, men det känns så onaturligt att sjunga in en text som står på ett papper, istället för det som råkar finnas i ett huvud. Det är oftast så jag gör mina låttexter. Jag sjunger det jag känner att jag vill sjunga för stunden, spelar in det och lyssnar sedan på vad jag sjöng och lär mig texten den vägen. Det känns mycket bättre så.

Jag har funderat en stund på om jag borde skriva ner låttexten jag skrev eller inte, men har efter många om och men kommit fram till att jag borde låta bli. Kommer jag inte ihåg den imorgon var den inte vär att skrivas ner i alla fall. Om inte annat kan jag använda samma melodi till en helt ny text.

Good plan.

Mina kosshörlurar har efter många om och men börjat gå i pension. Jag har "lånat" de från min pappa, och han köpte dessa hörlurar strax efter att min storebror blev född (1986). Idag slutade den högra hörluren fungera, vilket jag fann väldigt komiskt eftersom att den gick sönder just när jag lyssnade på "Calefornia dreaming" av Mamas and the papas" Det innebär att jag bara får höra andrastämman, eftersom att de två olika stämmorna är panorerade på varsin högtalare.

Jag måste säga att jag tycker om kosshörlurar. De ger bra ljud och dessa har hållt i 25 år, och jag har ändå använt de ganska flitigt, sen jag helt oartigt tog de av min pappa för tio år sedan. Lite lessen är jag att jag behöver investera i nya hörlurar, eftersom att det kostar pengar, men det är fett värt det. Ja, när jag inte är skyldig pappa en massa pengar förståss. Får leva med monoljud i hörlurarna om nätterna tills vidare, datorhögtalarna fungerar ju fortfarande, även om de knappt har någon bas. Well well.

Jag är hemma efter en helg i England. Bröllopet jag var på var väldigt mycket roligare än jag trodde det skulle bli, eftesom att jag trodde att jag skulle spendera hela kvällen ensam i ett hörn eller nåt. Så blev det inte. Efter att vi hade ätit en sjukt god middag blev det helt plötsligt dans. Ett band som spelade Irrländsk folkmusik spelade instrumentala och folkmusikaktiga versioner av svensk julmusik (jag blev ganska förvånad när texten "hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda kotte vara gla" dök upp på aoutomatik i huvudet) och så fick vi dansa några sjukt skumma irrländska danser som i princip ingen lyckades hänga med på. Jag pratade med nästan alla. Den enda jag inte pratade med var 97 åringen. Jag försökte, men jag fick inte en syl i vädret! Jag har aldrig varit med om att någon pratar mer än vad hon gör! Även på detta bröllop var hon den som dansade mest.

Jag är så glad för Christopher och Lizzies skull, för de är verkligen sjukt fina tillsammans! När jag var på bröllopet insåg jag hur mycket jag faktiskt har saknat mina engelska kusiner Andrew och Christopher. Sist jag träffade dem var för tre år sedan, när Andrew gifte sig med Po, och innan dess har jag bara träffat de totalt fyra eller fem gånger. För alla som känner mig kan jag säga att Andrew är ungefär lika konstig och speedad som jag är, fast om man lägger till en effekt av ungefär tjugo stora koppar med starkt kaffe också. Christopher är ganska lugn av sig, men hans fyndiga skämt är så dåliga att det nästan gör ont. (Varför man nu säger att ett skämt är dåligt när det uppenbarligen fungerade för att locka fram ett skratt)

Vid middagen höll Lizzies pappa, Andrew, Tim, Tony och Christopher själv tal. Mitt favoritcitat bland alla tal var "Whenever you are wrong, admit it. Whenever you are right, shut up!".

Hur som helst. En liten bildbomb med random bilder i nån random ordning. (dvs, i fel ordning) Jag har tagit alla bilderna uteom en som Po hade laddat upp på facebook. Tankar om bilderna står under bilderna.

Christopher och Lizzie som skär upp bröllopstårtan! Den var för övrigt inte speciellt god, men den gav en energikick som heter duga! Efter tårtan var jag på dansgolvet när de spelade en massa dansvänliga radiolåtar och hoppade omkring så jag fick världens skavsår av mina klackeskor... Inte en bra idé att hoppa runt i sådana skor när man egentligen inte ens kan gå i klack. Nu har jag lärt mig det. ...Igen...

Po och jag framför den otroligt söta bilen som brudparet åkte i. Det syns inte att jag hade klack på just den här bilden, men det spelar ingen roll. Po är gravid, så vi passade på att säga grattis till henne och Andrew också medan vi ändå var där. Det märks på henne att hon längtar efter barnet, vilket är jätteroligt! 

Bröllopsfotografen som skulle ta kort på brudparet och... eh... några till. Typiskt Andrew att posa på detta sätt, och få med sig alla andra att göra likadant, på en sådan här typ av bild. 

Det här är bilden jag tog från facebook. Brudparet som får konfetti slängt över sig. Det var väldigt roligt att slänga små färgglada pappersbitar på dem. I sverige slänger man tydligen okokt ris har jag hört. Om jag någonsin gifter mig ska jag inte låta någon slänga ris på mig, eftersom att jag inte äter ris. De får slänga okokt pasta istället. Blir säkert skitbra!

Andrew som tar kort på en grupp människor. När jag ser den här bilden tänker jag "kostymnisse". Extremt roligt att de senaste två gångerna jag sett Andrew har han haft på sig kostym, men i vanliga fall har jag ganska svårt att tänka mig honom uppklädd.

Annars passade vi på att vara i London en dag, när vi ändå var i närheten och idag när vi flög hem har jag sovit nästan hela dagen, till och med på flygplanen, trots att det har låtit som att motorerna skulle lägga av lite nu och då och jag har varit extremt nervös. Jag förstår inte riktigt var den typen av flygrädsla kom från, eftersom att jag ändå har flugit ganska mycket i mitt liv, och när jag fick så där svårt att andas var jag redan nere på marken igen.

Well well.

Imorgon väntar skolan och min första ensemble B lektion. Det lär bli ganska spännande eftersom att jag missade förra veckans lektion på grund av schemafel. Så nattens onödiga information om mitt liv som ingen egentligen vill veta i allafall; Jag ska ta och duscha och sen sova. God natt!

Check title.

Hotellrummet vi ar i har en iMac med internet man far anvanda gratis, sa nu sitter jag har i Bristol och slosar upp en massa tid till att blogga. Min storebror ligger pa sangen bakom mig och sover, och mina foraldrar ar i ett annat rum. Sjalv vill jag vara ute och se mig omkring, det ar inte direkt varje dag jag befinner mig i Bristol, men jag blev nedrostad och far darfor stanna inne.

Pa bussen mellan London och Bristol fick jag en chokladkaka av pappa. Jag var fett trott, sa jag tackade, tog emot den och somnade. Nar jag vaknade nan timme eller tva senare tyckte Philip (min storebror) att jag skulle ata den. Jag oppnade den, och eftersom att det hade varit sjukt varmt i bussen var den ganska smalt. Vi fann detta hysteriskt roligt och undrade varfor vi inte hade med oss en sax, for det hade nastan behovts. Den var sa seg! (Och detta var vanlig mjolkchoklad)

I morgon ar det brollop. Jag onskar att jag inte hade klippt haret hos en frisor, for det blev bajs och dessutom fick jag betala for det. Fast det ar inte hela varlden, det ar bara har och det vaxer ut igen. An ar jag ung. Philip har fatt aran att sitta bredvid mrs Charles (dvs min kusins farmor som ar 97 ar gammal) och behover darfor  ganska mycket somn om han sa klara av att prata med henne. Jag har aldrig traffat nan som pratar sa mycket som hon gor! Hon ar helt fantastisk. Nar Andrew och Po gifte sig for tre ar sedan dansade hon mest av alla och tog en taxi till flygplatsen nar brollopet var slut. Hon skulle till vastindien och hoppa bungy jump.

Klockan har ar tio, dvs klockan gar en timme efter sveriges klocka. Vi ska upp klockan sju halv atta nanstans och jag ska orka springa omkring och vara artig i finklader en hel dag, sa jag planerar faktiskt att sova min forsta tidiga kvall pa riktigt lange. Kanns skumt.

Well well. That's life.

Om jag öppnar min kalender och läser vad som står på just det här datumet, den andra september 2011, så ser jag att det står "flyger till england 09.35". Klockan är efter tolv, så nu är dagen inne. Precis som alltid när jag ska åka till England är jag uppe alldeles för länge och gör absolut ingenting vettigt alls. Jag hade planerat att gå och lägga mig tidigt för att vara utvilad, men riktigt så blev det inte. Jag började lyssna på irrlänsk folkmusik och fastnade här. Sen kan jag inte hjälpa att jag har blivit lite lätt flygrädd efter den senaste flygresan jag gjorde, så lite nervös är jag allt.

De som känner mig vet att jag har haft några bloggar genom tiden, men för några timmar sedan tog jag ett stort steg och låste alla gamla bloggar. Eller snarare nästan alla bloggar, de jag inte minss lösenordet till längre struntade jag i. Det är alltså bara här jag kommer att uppdatera om mina tankar, mitt liv och vad jag nu kan tänkas vilja skriva ner. När jag kommit hem från England kommer jag att sluta undvika att skriva ut namn och jag kommer dessutom att publicera bilder också, om jag känner för det. Jag ska på bröllop, min kusin gifter sig, så jag kan tänka mig att det kan bli någon fin bild eller två att ha i första inlägget som "ickeanonym", eller vad man nu ska kalla det för.

Kvar att göra innan jag åker är att ladda upp batteriet i min kamera och att packa ner den. Det känns bra att allt annat är ordnat redan, eftersom att jag brukar packa strax efter sista minuten i vanliga fall. Min storebror har kommit hem för att kunna sova så länge som möjligt i morgon bitti innan vi åker, och jag själv börjar också göra mig i ordning för att sova. Trots allt vill jag ju undvika att se ut som en zoombie på flyget. Tänk om personalen inte släpper ombord mig då? Inte okej.

Mörkret har fallit, folk sover och jag sitter själv vaken. Som vanligt. Dörren till toaletten står öppen och blottar en fläkts surrande ljud. Varje andetag avslöjar för omvärlden att jag än är vid liv, och varje gång jag trycker ner en tangent hörs ett litet hammrande ljud. Jag flyttar på mig. Stolen gnisslar, nycklarna i min ficka rasslar till och mina ben skrapas mot stolsdynan. Min klocka tickar, trots att den har stannat på tjugofem i elva för länge sedan. Ute viner vinden och regnet slår mot fönstret. 

Kanske är jag själv här, men jag är inte ensam. Lampan bredvid mig utstrålar ett svagt, mysigt sken och datorn gör det möjligt för mig att skriva ner vad jag tänker på, utan att behöva hitta penna och papper i oredan på mitt skrivbord.

För att ha lampan bredvid mig tänd måste jag starta strömmen till eluttaget den är kopplad till, vilket innebär att basförstärkaren, keyboarden och mitt lilla mixerbord jag har för inspelning också får liv i sig och gör ett litet surrande ljud när elekriciteten strömmar igenom.

Frysen rakt bakom mig drar en hel del el för att hålla sig kallt. Det låter gansk ansträngt, ungefär som när en av mina bästa vänner försöker sjunga. Pannrummet är nära mig. Det låter väldigt mycket, i en ganska dov ton. Öppnar man dörren till rummet hörs ett knarrande också. Det vet jag, för jag har gömt mig där inne när vi lekt kurra gömma fler gånger än jag kan räkna på fingrarna till det senaste året. Även elementet från rummet bredvid surrar. Det hörs inte mycket, men tillräckligt för att jag ska lägga märke till att det finns där.

Mina läppar har sen länge format sig till ett léende. Jag hör inget oljud. Inget surrande, inga brus och inga andetag. Jag hör musik, inspiration och livstecken. Det måste vara det här som kallas tystnad.

Helgen har gått fort. Precis som helger brukar göra. Det var festival i stan igår som jag och två vänner for till. Väl där träffade jag en massa folk jag inte sett på länge som också råkade vara där, vilket var ganska najs. Musiken var helt okej, men jag störde mig på hur fail de hade riggat upp allt. Åtminstone på sista bandet. Någon random kille gick omkring utklädd till Satan. Eftersom att jag tyckte att masken han hade på sig var sjukt awesome gick jag fram till honom och frågade om jag kunde få krama honom. Det fick jag, vilket innebär att jag utan att ljuga kan säga att jag kramat Satan.

När själva festivalen var slut fick vi för oss att gå över älven av någon anledning. Sist jag gick på den bron var när jag var på väg hem från mitt ex vintern 2009, så det kändes ganska skumt att gå där igen. Vi hamnade vid någon otroligt söt byggnad som jag misstänker är en lågstadieskola. Väl där bestämde vi oss för att fortsätta gå och se var vi hamnade istället för att bara gå tillbaka till centrum. Det var så här mysigt tyst, lagom svalt, ganska stjärnklart och inte en kotte ute på gatorna. Inte ens på en motorväg som i vanliga fall bruakr vara ganska hårt trafikerad fanns det något som tydde på liv.

Efter någon timme hamnade vi på ett ställe som var riktigt mysigt. Det var som att vi inte längre var i samma stad, och som om stället inte hade åldrats på ungefär trettio år. Luften var helt underbar att andas, riktig skogsluft. Efter att vi gått i detta samhälle en stund tog skogsvägen helt plötsligt slut, och en ful byggnad dök upp. En sådan där byggnad som stora företag har som ser precis likadana ut allihopa. Lika snabbt som den konstgjorta gräsmattan, de nerhuggna träden och den nyasfalterade parkeringen dök upp, försvann det igen och återgick till det mysiga, lugna skogssamhället. Jag blev så fruktansvärt arg. Av alla ställen att bygga en opersonlig byggnad för ett känt företag på, varför just där? Är det verkligen viktigare att tjäna pengar, än att bevara ett bostadsområde med ren och fräsch luft mitt i en stad med cykelavstånd till centrum?

Den här spontana prommenaden vi tog var verkligen helt underbar. För att ta sig hem till fots från centrum tar i vanliga fall ungefär 25 minuter, men den här prommenaden varade i över fyra timmar. Eftersom att jag älskar nattprommenader och inte riktigt hade någonting att vakna till var det här det bästa jag hade kunnat göra. Sen hade jag riktigt trevligt sällskap också.

Nattens lugn. Att jag är en nattuggla är inte direkt någon nyhet. Det är så fridfullt att sitta i mörker och bara lyssna på musik, att spela piano, att umgås med vänner eller att allmänt bara ligga i en gunga och kolla på stjärnorna. Den här natten när vi sakta tog oss hem från festivalen på fel sida älven promenerade vi också igenom det där stället jag aldrig någonsin tidigare vågat sätta min fot. Där poliser cirkulerar runt i helikoptrar och räddningstjänsten har extrapersonal när studenterna har sin årliga fest i maj som alltid spårar ur på ett eller annat sätt. Jag har blivit rädd av att läsa nyheterna varje år om bråken, de sprängda bilarna, bränderna och allt det andra som sker. Trots att edt inte hörs ett enda litet knyst om stället under resten av året har jag aldrig ens vågat tänka tanken att gå där. Inte förrän nu, när vi råkade inse att det var just där vi var.

Det var helt dött.

Det var verkligen en spöklik känsla att gå där, och när jag såg hur byggnaderna ligger förstår jag varför det är just där det alltid blir fest. Förutom vi tre fanns det ingen där. Tystnaden spred sig i mörkret. Endast några gatulyktor visade vägen genom de tätt placerade byggnaderna. Jag råkade komma för nära en av byggnaderna en gång. En lampa som satt fast på vägen lyste helt plötsligt upp för att visa att det var någon där. Mitt hjärta slog några extra slag, jag såg mig om och insåg hur sjukt lätt det är att gå vilse. Området är väldigt stort, och för någon som aldrig varit där förut ser allt likadant ut och gatunamnen säger inte så mycket mer än att man helt plötsligt har bytt gata. När jag i efterhand kollade på en karta över stan förstod jag inte ens hur vi gick. I ena stunden var vi på en gata, och någon enstaka minut senare var vi på en annan, som enligt kartan ligger några gator längre bort. Jag förstår verkligen ingenting.

Vi fortsatte hur som helst att gå och efter en stund gick vi över en bro från detta obehagliga område, förbi en kyrka och genom en dunge. Det fanns en fin porlande bäck, vilket jag inte alls var beredd på. Efter ytterligare tio minuters prommenad såg vi tågstation. Där har jag varit många gånger och vägen mellan station och var jag bor är inte så värst intressant. Kanske för att jag har gått där många gånger. Eller för att de håller på med så mycket vägarbeten just nu, jag vet inte, men en sak vet jag.

En och samma stad kan vara så sjukt olika för olika personer. Förut har jag alltid tänkt att det beror på vilka människor man umgås med, men efter den långa underbara nattliga prommenaden insåg jag att det också spelar stor roll var i staden man bor. Om man bor i centralt eller utanför stan, i ett litet mysigt sammhälle eller i ett industriområde, i villaområde eller i hyresus, i ett festande studentområde eller ett lugnt ställe med många pensionärer.

Imorgon är det skola och jag är som vanligt uppe alldeles för länge. Klockan är över tre och jag har inte ens funderat på att gå och lägga mig än, men är man nattuggla så är man. Att somna när jag kom in igår klockan fem på morgonen efter en fyra timmars lång prommenad var sjukt skönt och jag tror att jag kommer att somna minst lika enkelt nu. Jag är nämligen väldigt lycklig för tillfället. Jag har de underbaraste vänner man kan önska, en nyligt renbäddad säng och ett svalt och skönt rum. Med dessa ord stänger jag av datorn och går och lägger mig.

Sov gött!

Med lukten av surströmming och synen av en massa kläder huller om buller på golvet ligger jag nu i min säng med en laptop i knät och bara njuter. Jag är hemma efter en helt underbar helg med en massa vänner, både sånna jag saknat och sådana jag träffat för första gången nu.

Jag har åkt flygplan idag. Två gånger. Det var den värsta flygresan jag någonsin vart med om. När vi höll på att landa med första planet på Arlanda fick jag riktigt ont i mina öron. Jag kunde inte röra mina öron, för det sved och om jag lät bli gjorde det tjöt det. Det var sjukt obehagligt, mina öron filtrerade inte bort några som helst ljud och allt blev  till en enda sörja. Jag kunde inte avgöra om jag viskade eller skrek, jag hörde inte om någon sa någonting till mig och vi hade brottom ut ur planet för att en av oss skulle byta till ett flyg som gick strax efter. Vi andra tre följde med till gaten och jag som hade ont i både öron och knän vid det här laget kände att det börjde bli svårt att andas. Och det blev svårare. Och ännu svårare. Efter ett tag kände jag att jag nästan kollapsade på golvet, så jag satte mig ner på en stol och tårarna som uppstod utav smärta bara forsade.

Det kom fram två människor till mig och sa åt mig att lugna ner mig. Tydligen hyperventilerade jag. Jag fick hålla hårt i en okänd kvinnas hand medan en okänd man sa åt mig att ta djupa andetag. Jag hade sjukt ont i revbenen, allt ljud skar så mycket att jag nästan ville spränga bort mitt huvud för att få tystnad och jag hade så sjukt svårt att andas att jag inte visste vad jag skulle göra.

Jag gjorde det enda naturliga. Fick panikångest.

Efter en stund var en sjuksköterska på plats som gjorde en massa tester på mig och förklarade det ena och det andra. Varför jag inte hade någon som helst kontroll på mina händer och armar till exempel. Jag kunde inte röra på dem, alls, hur mycket jag än försökte. De hade låst sig. Just för att jag hyperventilerade. När jag lyckats lugna ner mig gick vi och köpte något att äta. Mina vänner bar mina grejer, mina ben var så skakiga att jag tvivlade på att jag skulle klara av att gå ens några meter utan att de skulle gå av. Jag köpte någon typ av chokladmouse på max, men eftersom att jag för tillfället inte kunde koncentrera mig på så mycket mer än att andas kände jag inte någon som helst smak. Det är lite roligt, jag visste inte hur det jag åt smakade, medan jag åt det.

Just nu har jag varit hemma en stund. Jag njuter. Det enda ljud som hörs är datorns inbyggda fläkt och tangenterna medan jag trycker på dem. Det finns inte några skrikande bebisar, inga stora pratande folkmassor, inga folkmassor och ingen parfym någonstans. Bara lukten av surströmming, som för övriigt inte luktar så speciellt gott. På nåt sätt. Överhuvud taget. Jag är hemma och jag bara njuter av att vara hemma. Bortsett från resan hem har jag haft en av sommarens bästa helger nu. Visst saknar jag alla underbara människor, och nog längtar jag verkligen till nästa gång jag får träffa dem, men jag har även en känsla som är ovanlig för mig. Det finns nämligen inte en enda plats på jorden jag skulle vilja vara på just nu, mer än var jag är. För första gången på ett bra tag känner jag så. Hur skulle jag kunna vara annat än glad just nu?

Ibland känner man sig riktigt dum. Ungefär som just nu. Mina föräldrar går fram och tillbaka bakom mig när jag sitter vid min stationära dator. Eftersom att jag är obekväm med att folk står bakom mig och ser vad jag har på skärmen, oavsett om det är någon typ av konversation på msn eller om det bara är skrivbordsbakrundsbilden (som är en bild på mig och fyra vänner som sitter på ett räcke) så måste jag stänga av skärmen varje gång någon går förbi här. Det är verkligen jätte irriterande och extremt stressframkallande. Varför har jag aldrig insett att en stor del av stressen kommer just härifrån?

Min nya mobil fungerar halvbra. Jag kan inte ladda den med pengar av någon skum anledning, vilket för tillfället gör mig ganska irriterad. Inte heller kan jag lägga till några kontakter, och eftersom att jag har gjort exakt så som instruktionerna säger så tänker jag gå tillbaka till affären imorgon och be de att hjälpa mig att fixa mobilen så den fungerar så som den ska, eller ge mig pengarna tillbaka, beroende på vilket av alternativen de föredrar. Jag gissar på det förstnämnda.

För övrigt tycker jag att det är ganska dyrt att ringa för 1,99 i minuten och smsa för 99 öre. Visst var mobien billig för vad det var, men jag tycker då inte om att jag måste ha telia.Tidigare hade jag halebop, vilket innebar att jag ringde i princip gratis till de flesta av mina vänner, som också hade halebop, och dessutom hade jag gratis sms året ut. Jag kommer nog att använda det gamla simkortet en hel del. Och funkar inte det kommer jag istället att snåla som satan med min mobil tack vare telias extremt fina priser.


...Svar ja, jag är på dåligt humör.