Nattprommenad, Satan och fina vänner
Helgen har gått fort. Precis som helger brukar göra. Det var festival i stan igår som jag och två vänner for till. Väl där träffade jag en massa folk jag inte sett på länge som också råkade vara där, vilket var ganska najs. Musiken var helt okej, men jag störde mig på hur fail de hade riggat upp allt. Åtminstone på sista bandet. Någon random kille gick omkring utklädd till Satan. Eftersom att jag tyckte att masken han hade på sig var sjukt awesome gick jag fram till honom och frågade om jag kunde få krama honom. Det fick jag, vilket innebär att jag utan att ljuga kan säga att jag kramat Satan.
När själva festivalen var slut fick vi för oss att gå över älven av någon anledning. Sist jag gick på den bron var när jag var på väg hem från mitt ex vintern 2009, så det kändes ganska skumt att gå där igen. Vi hamnade vid någon otroligt söt byggnad som jag misstänker är en lågstadieskola. Väl där bestämde vi oss för att fortsätta gå och se var vi hamnade istället för att bara gå tillbaka till centrum. Det var så här mysigt tyst, lagom svalt, ganska stjärnklart och inte en kotte ute på gatorna. Inte ens på en motorväg som i vanliga fall bruakr vara ganska hårt trafikerad fanns det något som tydde på liv.
Efter någon timme hamnade vi på ett ställe som var riktigt mysigt. Det var som att vi inte längre var i samma stad, och som om stället inte hade åldrats på ungefär trettio år. Luften var helt underbar att andas, riktig skogsluft. Efter att vi gått i detta samhälle en stund tog skogsvägen helt plötsligt slut, och en ful byggnad dök upp. En sådan där byggnad som stora företag har som ser precis likadana ut allihopa. Lika snabbt som den konstgjorta gräsmattan, de nerhuggna träden och den nyasfalterade parkeringen dök upp, försvann det igen och återgick till det mysiga, lugna skogssamhället. Jag blev så fruktansvärt arg. Av alla ställen att bygga en opersonlig byggnad för ett känt företag på, varför just där? Är det verkligen viktigare att tjäna pengar, än att bevara ett bostadsområde med ren och fräsch luft mitt i en stad med cykelavstånd till centrum?
Den här spontana prommenaden vi tog var verkligen helt underbar. För att ta sig hem till fots från centrum tar i vanliga fall ungefär 25 minuter, men den här prommenaden varade i över fyra timmar. Eftersom att jag älskar nattprommenader och inte riktigt hade någonting att vakna till var det här det bästa jag hade kunnat göra. Sen hade jag riktigt trevligt sällskap också.
Nattens lugn. Att jag är en nattuggla är inte direkt någon nyhet. Det är så fridfullt att sitta i mörker och bara lyssna på musik, att spela piano, att umgås med vänner eller att allmänt bara ligga i en gunga och kolla på stjärnorna. Den här natten när vi sakta tog oss hem från festivalen på fel sida älven promenerade vi också igenom det där stället jag aldrig någonsin tidigare vågat sätta min fot. Där poliser cirkulerar runt i helikoptrar och räddningstjänsten har extrapersonal när studenterna har sin årliga fest i maj som alltid spårar ur på ett eller annat sätt. Jag har blivit rädd av att läsa nyheterna varje år om bråken, de sprängda bilarna, bränderna och allt det andra som sker. Trots att edt inte hörs ett enda litet knyst om stället under resten av året har jag aldrig ens vågat tänka tanken att gå där. Inte förrän nu, när vi råkade inse att det var just där vi var.
Det var helt dött.
Det var verkligen en spöklik känsla att gå där, och när jag såg hur byggnaderna ligger förstår jag varför det är just där det alltid blir fest. Förutom vi tre fanns det ingen där. Tystnaden spred sig i mörkret. Endast några gatulyktor visade vägen genom de tätt placerade byggnaderna. Jag råkade komma för nära en av byggnaderna en gång. En lampa som satt fast på vägen lyste helt plötsligt upp för att visa att det var någon där. Mitt hjärta slog några extra slag, jag såg mig om och insåg hur sjukt lätt det är att gå vilse. Området är väldigt stort, och för någon som aldrig varit där förut ser allt likadant ut och gatunamnen säger inte så mycket mer än att man helt plötsligt har bytt gata. När jag i efterhand kollade på en karta över stan förstod jag inte ens hur vi gick. I ena stunden var vi på en gata, och någon enstaka minut senare var vi på en annan, som enligt kartan ligger några gator längre bort. Jag förstår verkligen ingenting.
Vi fortsatte hur som helst att gå och efter en stund gick vi över en bro från detta obehagliga område, förbi en kyrka och genom en dunge. Det fanns en fin porlande bäck, vilket jag inte alls var beredd på. Efter ytterligare tio minuters prommenad såg vi tågstation. Där har jag varit många gånger och vägen mellan station och var jag bor är inte så värst intressant. Kanske för att jag har gått där många gånger. Eller för att de håller på med så mycket vägarbeten just nu, jag vet inte, men en sak vet jag.
En och samma stad kan vara så sjukt olika för olika personer. Förut har jag alltid tänkt att det beror på vilka människor man umgås med, men efter den långa underbara nattliga prommenaden insåg jag att det också spelar stor roll var i staden man bor. Om man bor i centralt eller utanför stan, i ett litet mysigt sammhälle eller i ett industriområde, i villaområde eller i hyresus, i ett festande studentområde eller ett lugnt ställe med många pensionärer.
Imorgon är det skola och jag är som vanligt uppe alldeles för länge. Klockan är över tre och jag har inte ens funderat på att gå och lägga mig än, men är man nattuggla så är man. Att somna när jag kom in igår klockan fem på morgonen efter en fyra timmars lång prommenad var sjukt skönt och jag tror att jag kommer att somna minst lika enkelt nu. Jag är nämligen väldigt lycklig för tillfället. Jag har de underbaraste vänner man kan önska, en nyligt renbäddad säng och ett svalt och skönt rum. Med dessa ord stänger jag av datorn och går och lägger mig.
Sov gött!
När själva festivalen var slut fick vi för oss att gå över älven av någon anledning. Sist jag gick på den bron var när jag var på väg hem från mitt ex vintern 2009, så det kändes ganska skumt att gå där igen. Vi hamnade vid någon otroligt söt byggnad som jag misstänker är en lågstadieskola. Väl där bestämde vi oss för att fortsätta gå och se var vi hamnade istället för att bara gå tillbaka till centrum. Det var så här mysigt tyst, lagom svalt, ganska stjärnklart och inte en kotte ute på gatorna. Inte ens på en motorväg som i vanliga fall bruakr vara ganska hårt trafikerad fanns det något som tydde på liv.
Efter någon timme hamnade vi på ett ställe som var riktigt mysigt. Det var som att vi inte längre var i samma stad, och som om stället inte hade åldrats på ungefär trettio år. Luften var helt underbar att andas, riktig skogsluft. Efter att vi gått i detta samhälle en stund tog skogsvägen helt plötsligt slut, och en ful byggnad dök upp. En sådan där byggnad som stora företag har som ser precis likadana ut allihopa. Lika snabbt som den konstgjorta gräsmattan, de nerhuggna träden och den nyasfalterade parkeringen dök upp, försvann det igen och återgick till det mysiga, lugna skogssamhället. Jag blev så fruktansvärt arg. Av alla ställen att bygga en opersonlig byggnad för ett känt företag på, varför just där? Är det verkligen viktigare att tjäna pengar, än att bevara ett bostadsområde med ren och fräsch luft mitt i en stad med cykelavstånd till centrum?
Den här spontana prommenaden vi tog var verkligen helt underbar. För att ta sig hem till fots från centrum tar i vanliga fall ungefär 25 minuter, men den här prommenaden varade i över fyra timmar. Eftersom att jag älskar nattprommenader och inte riktigt hade någonting att vakna till var det här det bästa jag hade kunnat göra. Sen hade jag riktigt trevligt sällskap också.
Nattens lugn. Att jag är en nattuggla är inte direkt någon nyhet. Det är så fridfullt att sitta i mörker och bara lyssna på musik, att spela piano, att umgås med vänner eller att allmänt bara ligga i en gunga och kolla på stjärnorna. Den här natten när vi sakta tog oss hem från festivalen på fel sida älven promenerade vi också igenom det där stället jag aldrig någonsin tidigare vågat sätta min fot. Där poliser cirkulerar runt i helikoptrar och räddningstjänsten har extrapersonal när studenterna har sin årliga fest i maj som alltid spårar ur på ett eller annat sätt. Jag har blivit rädd av att läsa nyheterna varje år om bråken, de sprängda bilarna, bränderna och allt det andra som sker. Trots att edt inte hörs ett enda litet knyst om stället under resten av året har jag aldrig ens vågat tänka tanken att gå där. Inte förrän nu, när vi råkade inse att det var just där vi var.
Det var helt dött.
Det var verkligen en spöklik känsla att gå där, och när jag såg hur byggnaderna ligger förstår jag varför det är just där det alltid blir fest. Förutom vi tre fanns det ingen där. Tystnaden spred sig i mörkret. Endast några gatulyktor visade vägen genom de tätt placerade byggnaderna. Jag råkade komma för nära en av byggnaderna en gång. En lampa som satt fast på vägen lyste helt plötsligt upp för att visa att det var någon där. Mitt hjärta slog några extra slag, jag såg mig om och insåg hur sjukt lätt det är att gå vilse. Området är väldigt stort, och för någon som aldrig varit där förut ser allt likadant ut och gatunamnen säger inte så mycket mer än att man helt plötsligt har bytt gata. När jag i efterhand kollade på en karta över stan förstod jag inte ens hur vi gick. I ena stunden var vi på en gata, och någon enstaka minut senare var vi på en annan, som enligt kartan ligger några gator längre bort. Jag förstår verkligen ingenting.
Vi fortsatte hur som helst att gå och efter en stund gick vi över en bro från detta obehagliga område, förbi en kyrka och genom en dunge. Det fanns en fin porlande bäck, vilket jag inte alls var beredd på. Efter ytterligare tio minuters prommenad såg vi tågstation. Där har jag varit många gånger och vägen mellan station och var jag bor är inte så värst intressant. Kanske för att jag har gått där många gånger. Eller för att de håller på med så mycket vägarbeten just nu, jag vet inte, men en sak vet jag.
En och samma stad kan vara så sjukt olika för olika personer. Förut har jag alltid tänkt att det beror på vilka människor man umgås med, men efter den långa underbara nattliga prommenaden insåg jag att det också spelar stor roll var i staden man bor. Om man bor i centralt eller utanför stan, i ett litet mysigt sammhälle eller i ett industriområde, i villaområde eller i hyresus, i ett festande studentområde eller ett lugnt ställe med många pensionärer.
Imorgon är det skola och jag är som vanligt uppe alldeles för länge. Klockan är över tre och jag har inte ens funderat på att gå och lägga mig än, men är man nattuggla så är man. Att somna när jag kom in igår klockan fem på morgonen efter en fyra timmars lång prommenad var sjukt skönt och jag tror att jag kommer att somna minst lika enkelt nu. Jag är nämligen väldigt lycklig för tillfället. Jag har de underbaraste vänner man kan önska, en nyligt renbäddad säng och ett svalt och skönt rum. Med dessa ord stänger jag av datorn och går och lägger mig.
Sov gött!
Kommentarer
Trackback
