gueog

Med lukten av surströmming och synen av en massa kläder huller om buller på golvet ligger jag nu i min säng med en laptop i knät och bara njuter. Jag är hemma efter en helt underbar helg med en massa vänner, både sånna jag saknat och sådana jag träffat för första gången nu.

Jag har åkt flygplan idag. Två gånger. Det var den värsta flygresan jag någonsin vart med om. När vi höll på att landa med första planet på Arlanda fick jag riktigt ont i mina öron. Jag kunde inte röra mina öron, för det sved och om jag lät bli gjorde det tjöt det. Det var sjukt obehagligt, mina öron filtrerade inte bort några som helst ljud och allt blev  till en enda sörja. Jag kunde inte avgöra om jag viskade eller skrek, jag hörde inte om någon sa någonting till mig och vi hade brottom ut ur planet för att en av oss skulle byta till ett flyg som gick strax efter. Vi andra tre följde med till gaten och jag som hade ont i både öron och knän vid det här laget kände att det börjde bli svårt att andas. Och det blev svårare. Och ännu svårare. Efter ett tag kände jag att jag nästan kollapsade på golvet, så jag satte mig ner på en stol och tårarna som uppstod utav smärta bara forsade.

Det kom fram två människor till mig och sa åt mig att lugna ner mig. Tydligen hyperventilerade jag. Jag fick hålla hårt i en okänd kvinnas hand medan en okänd man sa åt mig att ta djupa andetag. Jag hade sjukt ont i revbenen, allt ljud skar så mycket att jag nästan ville spränga bort mitt huvud för att få tystnad och jag hade så sjukt svårt att andas att jag inte visste vad jag skulle göra.

Jag gjorde det enda naturliga. Fick panikångest.

Efter en stund var en sjuksköterska på plats som gjorde en massa tester på mig och förklarade det ena och det andra. Varför jag inte hade någon som helst kontroll på mina händer och armar till exempel. Jag kunde inte röra på dem, alls, hur mycket jag än försökte. De hade låst sig. Just för att jag hyperventilerade. När jag lyckats lugna ner mig gick vi och köpte något att äta. Mina vänner bar mina grejer, mina ben var så skakiga att jag tvivlade på att jag skulle klara av att gå ens några meter utan att de skulle gå av. Jag köpte någon typ av chokladmouse på max, men eftersom att jag för tillfället inte kunde koncentrera mig på så mycket mer än att andas kände jag inte någon som helst smak. Det är lite roligt, jag visste inte hur det jag åt smakade, medan jag åt det.

Just nu har jag varit hemma en stund. Jag njuter. Det enda ljud som hörs är datorns inbyggda fläkt och tangenterna medan jag trycker på dem. Det finns inte några skrikande bebisar, inga stora pratande folkmassor, inga folkmassor och ingen parfym någonstans. Bara lukten av surströmming, som för övriigt inte luktar så speciellt gott. På nåt sätt. Överhuvud taget. Jag är hemma och jag bara njuter av att vara hemma. Bortsett från resan hem har jag haft en av sommarens bästa helger nu. Visst saknar jag alla underbara människor, och nog längtar jag verkligen till nästa gång jag får träffa dem, men jag har även en känsla som är ovanlig för mig. Det finns nämligen inte en enda plats på jorden jag skulle vilja vara på just nu, mer än var jag är. För första gången på ett bra tag känner jag så. Hur skulle jag kunna vara annat än glad just nu?