gueog

Besvikelse. Nog för att jag förstod att jag skulle bli lite lessen, men att det skulle spela så stor roll kunde jag inte ana. Tänk vad lite som krävs för att rasera allt. Jag ville så gärna gå den där kursen. Det var just den kursen som gjorde att jag valde den här skolan från början, och jag känner inte att jag riktigt fick en ärlig chans i fjol. Skolan gav mig stora mängder ångest och varje dag jag var där ville jag inget hellre än att ta mig därifrån. Min klass ville inte ha någonting med mig att göra, vilket resulterade i att jag kände mig ivägen, ovälkommen och överflödig. Jag vågade inte säga det jag ville och när jag väl gjorde det i alla fall blev jag dumförklarad. Jag får inte gå om kursen för att jag redan har ett betyg i kursen. Ett betyg som jag känner att jag inte förtjänar eftesom att jag knappt gjorde någonting. Jag vill så gärna gå ut gymnasiet och känna att jag varit delaktig i prosessen av just den kursen, men eftersom att jag råkar vara född fel år så får jag inte det. Eftersom att jag inte riktigt kunnat trivas på skolan under min gymnasietid innebär det att jag på sätt och vis har slösat bort tre, snart fyra år av mitt liv för ingenting. Nu med facit i hand önskar jag att jag hade valt en annan skola. Det här känns så surt eftersom att gruppen som har den kursen i år välkomnar mig och lyssnar på vad jag har att säga. Nu har jag så sjukt mycket idéer och nu känner jag att jag kan tillföra någonting till gruppen. Men nu får jag inte.

Om någonting är detta ett bevis på att det inte lönar sig att vara ärlig. Jag gick till rektorn och frågade om hur det skulle bli med den här kursen och förklarade precis varför jag ville ha den. Han kollade om jag hade betyg i den, vilket jag hade, sa nej och vägrade diskutera saken mer eftersom att det skulle gå emot deras system. Hade jag å andra sidan inte gått dit och sagt någonting hade han inte märkt det, och då hade jag fått gå den kursen jag valde linjen för.

När jag kom hem bröt jag ihop på golvet. Jag låg och bara grät i en halvtimme innan jag hörde att någon kom in genom ytterdörren en våning upp. Precis som alltid var det bara en sak att göra. Resa sig upp, tårka bort tårarna och skölja ansiktet. Det hade varit så otroligt skönt att bara få gråta klart för en gångs skull, men eftersom att jag inte längre var ensam kunde jag inte. Nu sitter jag åter igen uppe en natt då jag egentligen borde sova. Jag börjar tidigt, och dessutom med en kurs som jag personligen tycker är svår, inte vill ha men som är obligatorisk. Det här är den enda stunden jag får för mig själv i mörkret. Det hade varit så mycket lättare att bara bo själv. Att få komma hem till ett tomt ställe, få gråta ut alla tårar som hållt sig gömda utan att behöva bry sig. Då skulle jag inte behöva sitta uppe natt efter natt i ensamt mörker och bara längta bort.

Förra året hade jag någonting som jag värderar högre än allt guld i världen. Trettio mil bort fanns det en person som kunde få mig att glömma bort allt som tyngde mig genom att bara existera. Varannan vecka gick jag med glada steg bort från helvetet som kallas skola för att sätta mig på en lång bussresa för att ta mig till honom. Fem och en halv timmes bussresa två gånger på en helg. Nog var det jobbigt med ett långdistansförhållande, men det var han värd. Det var så skönt att bli välkomnad i en annan stad, och bara släppa allt skit där man bor. Eller de helger han kom till mig. Då blev den här staden helt plötsligt mycket vackrare. Veckorna var ångestfyllda, men jag hade helgerna att längta till. Då stod jag ut.

Nu har jag inte kvar honom. Däremot har jag en klass som inte stöter bort mig. Jag tycker att det ska vara så synd att jag mår skitdåligt av att inte få gå den där kursen, för det drog mig från min nyfunna kärlek för skolan tillbaka till de ångestfyllda känslorna.

Någon sa en gång att skolan kändes som en fabrik, och eleverna är produkter. De börjar som glada fantasifulla barn och putsas och slipas i elva, tolv, tretton år någonting, för att sedan komma ut till arbetslivet. Jag har aldrig kunnat relatera så mycket till den här liknelsen som nu. Det var som att prata med en vägg. Men förståss, jag är elev, vilket innebär att jag är en livlös produkt. Då har jag inte några åsikter, känslor eller tankar. Jag ska bara slipas till så systemet får mig att tycka och tänka precis som de vill att människor ska tycka och tänka.

Jag känner verkligen att jag har slösat bort mitt liv på en värdelös skola. Tack systemet, tack.

Helgen har gått fort. Precis som helger brukar göra. Det var festival i stan igår som jag och två vänner for till. Väl där träffade jag en massa folk jag inte sett på länge som också råkade vara där, vilket var ganska najs. Musiken var helt okej, men jag störde mig på hur fail de hade riggat upp allt. Åtminstone på sista bandet. Någon random kille gick omkring utklädd till Satan. Eftersom att jag tyckte att masken han hade på sig var sjukt awesome gick jag fram till honom och frågade om jag kunde få krama honom. Det fick jag, vilket innebär att jag utan att ljuga kan säga att jag kramat Satan.

När själva festivalen var slut fick vi för oss att gå över älven av någon anledning. Sist jag gick på den bron var när jag var på väg hem från mitt ex vintern 2009, så det kändes ganska skumt att gå där igen. Vi hamnade vid någon otroligt söt byggnad som jag misstänker är en lågstadieskola. Väl där bestämde vi oss för att fortsätta gå och se var vi hamnade istället för att bara gå tillbaka till centrum. Det var så här mysigt tyst, lagom svalt, ganska stjärnklart och inte en kotte ute på gatorna. Inte ens på en motorväg som i vanliga fall bruakr vara ganska hårt trafikerad fanns det något som tydde på liv.

Efter någon timme hamnade vi på ett ställe som var riktigt mysigt. Det var som att vi inte längre var i samma stad, och som om stället inte hade åldrats på ungefär trettio år. Luften var helt underbar att andas, riktig skogsluft. Efter att vi gått i detta samhälle en stund tog skogsvägen helt plötsligt slut, och en ful byggnad dök upp. En sådan där byggnad som stora företag har som ser precis likadana ut allihopa. Lika snabbt som den konstgjorta gräsmattan, de nerhuggna träden och den nyasfalterade parkeringen dök upp, försvann det igen och återgick till det mysiga, lugna skogssamhället. Jag blev så fruktansvärt arg. Av alla ställen att bygga en opersonlig byggnad för ett känt företag på, varför just där? Är det verkligen viktigare att tjäna pengar, än att bevara ett bostadsområde med ren och fräsch luft mitt i en stad med cykelavstånd till centrum?

Den här spontana prommenaden vi tog var verkligen helt underbar. För att ta sig hem till fots från centrum tar i vanliga fall ungefär 25 minuter, men den här prommenaden varade i över fyra timmar. Eftersom att jag älskar nattprommenader och inte riktigt hade någonting att vakna till var det här det bästa jag hade kunnat göra. Sen hade jag riktigt trevligt sällskap också.

Nattens lugn. Att jag är en nattuggla är inte direkt någon nyhet. Det är så fridfullt att sitta i mörker och bara lyssna på musik, att spela piano, att umgås med vänner eller att allmänt bara ligga i en gunga och kolla på stjärnorna. Den här natten när vi sakta tog oss hem från festivalen på fel sida älven promenerade vi också igenom det där stället jag aldrig någonsin tidigare vågat sätta min fot. Där poliser cirkulerar runt i helikoptrar och räddningstjänsten har extrapersonal när studenterna har sin årliga fest i maj som alltid spårar ur på ett eller annat sätt. Jag har blivit rädd av att läsa nyheterna varje år om bråken, de sprängda bilarna, bränderna och allt det andra som sker. Trots att edt inte hörs ett enda litet knyst om stället under resten av året har jag aldrig ens vågat tänka tanken att gå där. Inte förrän nu, när vi råkade inse att det var just där vi var.

Det var helt dött.

Det var verkligen en spöklik känsla att gå där, och när jag såg hur byggnaderna ligger förstår jag varför det är just där det alltid blir fest. Förutom vi tre fanns det ingen där. Tystnaden spred sig i mörkret. Endast några gatulyktor visade vägen genom de tätt placerade byggnaderna. Jag råkade komma för nära en av byggnaderna en gång. En lampa som satt fast på vägen lyste helt plötsligt upp för att visa att det var någon där. Mitt hjärta slog några extra slag, jag såg mig om och insåg hur sjukt lätt det är att gå vilse. Området är väldigt stort, och för någon som aldrig varit där förut ser allt likadant ut och gatunamnen säger inte så mycket mer än att man helt plötsligt har bytt gata. När jag i efterhand kollade på en karta över stan förstod jag inte ens hur vi gick. I ena stunden var vi på en gata, och någon enstaka minut senare var vi på en annan, som enligt kartan ligger några gator längre bort. Jag förstår verkligen ingenting.

Vi fortsatte hur som helst att gå och efter en stund gick vi över en bro från detta obehagliga område, förbi en kyrka och genom en dunge. Det fanns en fin porlande bäck, vilket jag inte alls var beredd på. Efter ytterligare tio minuters prommenad såg vi tågstation. Där har jag varit många gånger och vägen mellan station och var jag bor är inte så värst intressant. Kanske för att jag har gått där många gånger. Eller för att de håller på med så mycket vägarbeten just nu, jag vet inte, men en sak vet jag.

En och samma stad kan vara så sjukt olika för olika personer. Förut har jag alltid tänkt att det beror på vilka människor man umgås med, men efter den långa underbara nattliga prommenaden insåg jag att det också spelar stor roll var i staden man bor. Om man bor i centralt eller utanför stan, i ett litet mysigt sammhälle eller i ett industriområde, i villaområde eller i hyresus, i ett festande studentområde eller ett lugnt ställe med många pensionärer.

Imorgon är det skola och jag är som vanligt uppe alldeles för länge. Klockan är över tre och jag har inte ens funderat på att gå och lägga mig än, men är man nattuggla så är man. Att somna när jag kom in igår klockan fem på morgonen efter en fyra timmars lång prommenad var sjukt skönt och jag tror att jag kommer att somna minst lika enkelt nu. Jag är nämligen väldigt lycklig för tillfället. Jag har de underbaraste vänner man kan önska, en nyligt renbäddad säng och ett svalt och skönt rum. Med dessa ord stänger jag av datorn och går och lägger mig.

Sov gött!

Det visade sig att jag kommer att få pengar snart. 1500 kronor för att vara mer exakt. Pengar som jag totalt hade glömt bort att jag skulle få, och därmed inte räknat med. Dessa pengar kommer att gå raka vägen in till ett sparkonto, där jag sparar ihop pengar till att kunna flytta hemifrån. Min plan för tillfället är att lägga undan 300 kronor från mitt studiebidrag i månaden till detta sparkonto. Jag har kollat upp mitt schema och insett att jag inte kommer att klara av skolan om jag söker jobb också, och då tycker jag attt det är smartare att fokusera på skolan så jag får gå ut gymnasiet nån gång. Det kommer att gå sakta att få ihop pengar på detta sätt, men det är en början i alla fall, och inte alltför ansträngande. Eftersom att jag dessutom inte ska resa 30 mil tur och retur mer eller mindre varannan helg längre så kommer detta inte att bli någon större ansträngning.

Jag slutade skolan för lite mer än en timme sedan och än är jag kvar här. Egentligen skulle jag ha slutat nyss, men dansarna hade inspark med ettorna så lektionen gick bort. Vi har ju inga ettor att sparka in, så vi blev helt lediga på den tiden istället. Lektionen som uteblev var religion, vilket jag tycker är synd. Religion är inte mitt favoritämne, långt ifrån, men det kommer att bli riktigt intressant att läsa det med just den här klassen. Blir det inte många diskussioner blir jag fett besviken.

Jag har bestämt vad jag ska göra på mitt PA100 (projektarbete). Det känns otroligt skönt, och jag har redan börjat planera det lite. När jag skulle göra det ifjol tog det mig halva hösten att komma på vad jag ville göra, vilket sög, och sen bestämde jag mig för att göra arbetet i år istället. Klokt val, för jag hade  stressat sönder och legat som åtta dallriga och sönderstrimlade geleremsor med lite benbitar i just nu om jag inte hade gjort så.

Att jag är kvar här på skolan känns så random. Det är inte det att jag har en massa jobb kvar att göra, vilket skulle vara den naturliga orsaken till att stanna kvar extra länge på en fredag efter skolan. Det är det att jag är lat. Min cykel står ute i den fuktiga luften och bara väntar på att jag ska sätta rumpan på sadeln så jag får en sådan där obehaglig fuktig fläck på mina byxor. Cyklar jag hem möts jag av oredan i mitt rum som jag måste fixa till, och cyklar jag till stan möts jag av vänner. Stan låter mer lockande, både för att det är roligare och närmare. Fast rummet måste verkligen städas. Till och med jag är less.

Hmm....

Vi kör på stan.

Jag köpte choklad!

Den här dagen hade inte kunnat vara bättre. Jag vaknade visserligen lite senare än vad jag hade tänkt, men jag tog mig till skolan i tid. Första lektionen var med mediatvåan. Läraren hade jag i ettan också, eller halva ettan snarare. Hon är en riktigt bra lärare, så jag är glad. Dessutom fick jag den trevliga överaskningen att eleverna i klassen pratade med mig. Inte för att de var tvugna till det, utan för att de faktiskt ville. Jag blev verkligen fett med chockad. Jag tror jag aldrig har kännt mig så välkommen på en lektion förut. Dessutom har sammhällskunskap aldrig varit så intressant som idag heller. Vi skulle diskutera i små grupper, och jag fick vara delaktig.

Lektionen tog slut och jag gick och hämtade ut en ny dator, en så kallad tegelsten. Vad jag har hört om den ska den vara bättre än den jag hade i fjol, men eftersom att jag inte använde datorn till mer än skolarbete och förmodligen inte kommer att göra det i år heller så tror jag inte att jag kommer att märka någon större skillnad. Om man bortser från att den nya är större och klumpigare förståss.

Andra lektionen satt jag med två nära vänner till mig. Det visade sig vara samma fröken stirra-mig-inte-på-rumpan-lärare som i fjol, men jag tror att det kommer att gå bättre i år eftersom att klassen inte mer eller mindre viker av åt ett annat håll när jag är i närheten, vilket var fallet förut.

Tredje lektionen. Bäst. Sceniskt musikprojekt. Jag kanske får ha det, men bara kanske. Jag hade det i fjol, men kände ming inte ett skvatt välkommen, jag var sjuk en del, deprimerad en del, min dator blev stulen och ingen lyssnade på mina idéer. Jag kände mig inte delaktig då, och nu i efterhand känner jag inte att jag riktigt har förtjänat ett betyg i kursen, trots att jag har ett. Därför hoppas jag på att få gå om den, vilket jag kanske ska få göra också. Om jag har tur. Jag väntar på rektorns besked. När jag var där idag, vilket jag var för att itne få frånvaro, satt vi och brainstormade idéer. Precis som på tidigare två lektioner fick även jag säga det jag ville säga, ingen dumförklarade mig när jag andades och jag fick dessutom positiv respons. Nu sitter jag här och har hur mycket skitbra idéer som helst till det här projektet som jag tänker dela med mig av på nästa lektion. Om jag nu få gå fler lektioner.

Det här med att det spelar stor roll vilken lärare man har när det gäller vilket betyg man får stämmer verkligen. Det många inte nämner är att det faktiskt spelar stor roll med klass också. Min förra klass var min hittills bästa klass någonsin. En person ville ha med mig att göra, alla andra ignorerade mig. Jag kände mig välkommen på skolan idag, som att jag tillhörde den. För första gången i hela mitt liv.

Vilka man går med spelar stor roll.

Det började ju bra... Mobiltelefonen var på ljudlöst av den enkla anledningen att jag inte ville vakna om någon ringde mig. Det fungerade väldigt bra, för det innebar även att jag inte hörde väckarklockan. I vanliga fall är jag ganska svårväckt, så jag hade inte vaknat om någon ringde mig i alla fall. Jag förstår inte. Varför fick jag för mig att lägga mobilen på ljudlöst?

Jag vaknade hur som helst kring två. Jag började nio. Perfekt start på mitt sista år med en ny klass och nya lärare. Jag slutade tio i två idag, så det var inte ens lönt att ta mig till skolan. Det kändes inte så bra. Jag har ju bestämt mig att det inte ska bli som i trean. Nu har jag på sätt och vis fått en andra chans, och jag ska fan inte sumpa den.

Dag två då. Jag ska fan inte missa den också! Imorgon börjar jag 8.25. Med sammhällskunskap. Det kommer jag att ha med mediatvåan. (Det känns fortfarande som om de är ettor. Blargh.) Jag kommer också ha historia med några som känns som ettor, trots att de går tvåan nu. De går samma linje som jag, så jag kommer tekniskt sett att kunna säga att jag gått med alla jag kunnat gå linjen med eftersom att de var de sista som kunde välja linjen och jag var i den första årskullen som kunde.

Hur som helst.
I kväll är det styrelsemöte. Eftersom att jag är lat känns det jobbigt att behöva ta sig till stan, men styrelsmötena brukar vara ganska najs, så väl på plats kommer det vara awesome. Funderar på att ta mig dit med cykel. Jag har knäproblem, men just idag gör det faktiskt inte riktigt lika ont i mina knän som det brukar. Då borde jag passa på att cykla. Eftersom att vi ska ha ätit innan borde jag ta mig nåt och äta nu, innan jag far. På så sätt slipper jag lägga pengar på mat på stan, och sparar en slant.

Just nu känner jag att jag svamlar och inte får ut så mycket mer av att skriva. Så jag ska nog sluta upp med det för tillfället.

Här sitter jag i endast en för stor t-shirt och äter vattenmelon. Klockan är snart tolv, vilket innebär att datumet för skolstart snart har inträffat. Ny klass, nya lärare och ett fjärde år på gymnasiet. En del av mig längtar, för ju fortare jag kommer igång med skolan desto fortare får jag det överstökat.

Jag börjar klockan nio, vilket innebär att jag egentligen borde ligga i min säng och mer eller mindre snarka just nu, men av någon anledning är det någon typ av kraft som håller mig kvar vid datorn. Tanken på ett ostädat rum och ofärdiga läxor är inte särskillt lockande, och jag vet att det är vad jag har att vakna till. Mitt schema verkar var ahelt okej, om man bortser från en schemakrock som infaller sig på fredagar på vårterminen. Inte det roligaste, men jag får väl ta och leva med det då. Jag kan inte påstå att jag är särskillt taggad på skola, men vadfan. Jag kommer att klara av det här, jag bara vet det.

För att jag inte ska skrämma slag på alla små ettor när jag kommer till skolan imorgon ska jag alltså tvinga mig själv bort från datorn, in i duschen för att sedan gå och somna i min nybäddade säng. Allt för att försöka se så lite ut som en zoombie som det bara går.

God natt världen. Imorgon är jag officiellt en gymnasiefyra.

Med lukten av surströmming och synen av en massa kläder huller om buller på golvet ligger jag nu i min säng med en laptop i knät och bara njuter. Jag är hemma efter en helt underbar helg med en massa vänner, både sånna jag saknat och sådana jag träffat för första gången nu.

Jag har åkt flygplan idag. Två gånger. Det var den värsta flygresan jag någonsin vart med om. När vi höll på att landa med första planet på Arlanda fick jag riktigt ont i mina öron. Jag kunde inte röra mina öron, för det sved och om jag lät bli gjorde det tjöt det. Det var sjukt obehagligt, mina öron filtrerade inte bort några som helst ljud och allt blev  till en enda sörja. Jag kunde inte avgöra om jag viskade eller skrek, jag hörde inte om någon sa någonting till mig och vi hade brottom ut ur planet för att en av oss skulle byta till ett flyg som gick strax efter. Vi andra tre följde med till gaten och jag som hade ont i både öron och knän vid det här laget kände att det börjde bli svårt att andas. Och det blev svårare. Och ännu svårare. Efter ett tag kände jag att jag nästan kollapsade på golvet, så jag satte mig ner på en stol och tårarna som uppstod utav smärta bara forsade.

Det kom fram två människor till mig och sa åt mig att lugna ner mig. Tydligen hyperventilerade jag. Jag fick hålla hårt i en okänd kvinnas hand medan en okänd man sa åt mig att ta djupa andetag. Jag hade sjukt ont i revbenen, allt ljud skar så mycket att jag nästan ville spränga bort mitt huvud för att få tystnad och jag hade så sjukt svårt att andas att jag inte visste vad jag skulle göra.

Jag gjorde det enda naturliga. Fick panikångest.

Efter en stund var en sjuksköterska på plats som gjorde en massa tester på mig och förklarade det ena och det andra. Varför jag inte hade någon som helst kontroll på mina händer och armar till exempel. Jag kunde inte röra på dem, alls, hur mycket jag än försökte. De hade låst sig. Just för att jag hyperventilerade. När jag lyckats lugna ner mig gick vi och köpte något att äta. Mina vänner bar mina grejer, mina ben var så skakiga att jag tvivlade på att jag skulle klara av att gå ens några meter utan att de skulle gå av. Jag köpte någon typ av chokladmouse på max, men eftersom att jag för tillfället inte kunde koncentrera mig på så mycket mer än att andas kände jag inte någon som helst smak. Det är lite roligt, jag visste inte hur det jag åt smakade, medan jag åt det.

Just nu har jag varit hemma en stund. Jag njuter. Det enda ljud som hörs är datorns inbyggda fläkt och tangenterna medan jag trycker på dem. Det finns inte några skrikande bebisar, inga stora pratande folkmassor, inga folkmassor och ingen parfym någonstans. Bara lukten av surströmming, som för övriigt inte luktar så speciellt gott. På nåt sätt. Överhuvud taget. Jag är hemma och jag bara njuter av att vara hemma. Bortsett från resan hem har jag haft en av sommarens bästa helger nu. Visst saknar jag alla underbara människor, och nog längtar jag verkligen till nästa gång jag får träffa dem, men jag har även en känsla som är ovanlig för mig. Det finns nämligen inte en enda plats på jorden jag skulle vilja vara på just nu, mer än var jag är. För första gången på ett bra tag känner jag så. Hur skulle jag kunna vara annat än glad just nu?

Ibland känner man sig riktigt dum. Ungefär som just nu. Mina föräldrar går fram och tillbaka bakom mig när jag sitter vid min stationära dator. Eftersom att jag är obekväm med att folk står bakom mig och ser vad jag har på skärmen, oavsett om det är någon typ av konversation på msn eller om det bara är skrivbordsbakrundsbilden (som är en bild på mig och fyra vänner som sitter på ett räcke) så måste jag stänga av skärmen varje gång någon går förbi här. Det är verkligen jätte irriterande och extremt stressframkallande. Varför har jag aldrig insett att en stor del av stressen kommer just härifrån?

Min nya mobil fungerar halvbra. Jag kan inte ladda den med pengar av någon skum anledning, vilket för tillfället gör mig ganska irriterad. Inte heller kan jag lägga till några kontakter, och eftersom att jag har gjort exakt så som instruktionerna säger så tänker jag gå tillbaka till affären imorgon och be de att hjälpa mig att fixa mobilen så den fungerar så som den ska, eller ge mig pengarna tillbaka, beroende på vilket av alternativen de föredrar. Jag gissar på det förstnämnda.

För övrigt tycker jag att det är ganska dyrt att ringa för 1,99 i minuten och smsa för 99 öre. Visst var mobien billig för vad det var, men jag tycker då inte om att jag måste ha telia.Tidigare hade jag halebop, vilket innebar att jag ringde i princip gratis till de flesta av mina vänner, som också hade halebop, och dessutom hade jag gratis sms året ut. Jag kommer nog att använda det gamla simkortet en hel del. Och funkar inte det kommer jag istället att snåla som satan med min mobil tack vare telias extremt fina priser.


...Svar ja, jag är på dåligt humör.

När jag gick och la mig kring halv fyra hade jag räknat med att få sova bort halva dagen, inte att bli väckt klockan kvart över sju genom att få en tidning slängd i ansiktet. Jag hade inte heller räknat med att börja dagen med ett sort of impulsköp.

Om det inte vore för min lampa till vänster om mig, och datorskärmens ljus skulle jag sitta här i totalt mörker. I mina hörlurar hörs instrumental musik och runt omkring mig ligger en massa saker huller om buller. Jag kan inte direkt påstå att det är fint när det är så här stökigt, men det är så här jag vill ha det. Att ha det snyggt och prydligt är inte riktigt min grej, jag skulle vantrivas så fruktansvärt mycket. Mer än vad jag redan gör.

Precis som de flesta människor någon gång i livet är, så är även jag deprimerad ibland. När jag väl är det så är jag det ganska mycket, oavsett om anledningen är stor eller liten. Jag har grubblat och tänkt på det här varje dag i fem månader nu och kommit fram till att roten av min depression är just att jag bor hemma.  

Missförstå mig inte, jag har en familj jag tycker väldigt om, men jag är less. Stressen över att jag inte har hunnit klart med läxorna är väl inte direkt hela världen. Inte heller allt tjat om att jag måste städa gör så mycket. Men kombinationen gör det. Jag kan inte göra läxorna innan jag har städat klart, för då får jag dåligt samvete över att jag inte städat klart, och jag får höra ännu mer tjat. Städa kan jag inte heller göra, för det hjälper mig inte i skolan. Beslutsångest. Vilket problem ska man ta tag i först?

Skolan börjar snart igen. Då kommer jag att komma tillbaka till denna eviga onda cirkel jag har fått stå ut med i flera år. Nu är jag less. Jag vill börja om från början, på mitt sätt och ensam. Jag vill flytta hemifrån.

Där har vi problemet. Jag är en arbetslös student som snart börjar sitt sista år på gymnasiet. Jag har koncentrationssvårigheter och klarar inte av att göra allt för mycket saker på en och samma gång. Men nu har jag bestämt mig, och när jag väl bestämt mig för någonting så ger jag inte upp i första taget.

Jag ska ta mig hemifrån. Det bara är så.