gueog

Jag är jätte nervös. Väskan är packad, jag är nyduschad, biljetterna är fixade och snart åker jag till flygplatsen för att för första gången någonsin åka flyg helt själv. Eller ja, det kommer finnas andra passagerare ombord, men ingen jag känner. Perfekt för min flygrädsla, som jag ska övervinna. Jag ska till uppsala och är borta en vecka, ungefär. Hem blir lättare, för då ska jag åka tåg, och det har jag minnsan gjort förut. Jag längtar! Jag ska träffa underbara människor och det kommer att bli alldes awesome.

Det här blev ett dåligt inlägg, för nu ska jag fara iväg för att inte missa planet. Men det gör inget, för jag är taggad till tusen!

Jag kände mig lite grann som Laura när jag och Jakob fick för oss att dra till Skellefteå efter skolan, för att vara med på en grillkväll med UNF. Vi kom fram till Skellefteå, klev av bussen och tänkte att det var ungefär en timme kvar innan grillkvällen skulle börja, så vi tyckte att det var lika bra att röra på oss lite. Självklart lyckades vi med att gå vilse. På nåt sätt hade vi hamnat på Anderstorp, som tydligen var på fel sida älven. Vi ringde till Conny som gav oss en detaljerad vägbeskrivning ("Gå till kuken på torget och följ shoppninggatorna") men vi var fortfarande lika förvirrade. Vi fortsatte gå, och efter ett tag hittade Nina oss. Det var extremt bra, för annars hade vi förmodligen inte hittat rätt över huvud taget. Jag känner rent spontant att det inte var särskillt smart av oss att gå över till andra sidan älven...

Själva grillkvällen var jättetrevlig. Några kännde jag igen, men det var många nya ansikten som jag hoppas på att få träffa igen. Alltid lika roligt lära känna nya personer. Vi höll på att grilla och ha trevligt tills folk började frysa, och då gick vi iväg in till värmen och fortsatte ha trevligt en stund till, tills klockan blev så pass mycket att vi var tvugna att gå iväg för att inte missa bussen hem.

Jag älskar verkligen UNF. Nästan alla mina närmsta vänner har jag träffat innom UNF, och oavsett om jag kommer till en plats där det finns en massa människor jag inte träffat förut, eller om det är en plats där jag känner alla, så blir jag på så otroligt bra humör av att träffa så fina personer. Det finns inga människor som accepterar mig för den jag är på samma sätt som UNFare, och det finns ingen annan plats jag känner mig så önskad heller. Vore det inte för UNF skulle jag inte vara ens i närheten av den glada person jag är idag. Inga andra människor i hela världen skulle så lätt kunna övertala mig att ta mig hela vägen till Skellefteå och tillbaka över dagen, efter skolan, för en grillkväll. Eller ja, varken jag eller Jakob blev särskillt övertalade. Snarare blev vi inbjudna och tackade ja direkt, för att det verkade roligt. UNF har förändrat mitt liv. Till det bättre.

Jag ville bara få det sagt.
Nu sömn.

Jag var hos tandläkaren och lagade hål idag. Det blev en mycket bisarr upplevelse. För det första håller de på att bygga om kring sjukhuset, så jag kunde inte parkera där jag brukar parkera. Jag letade rätt på första bästa cykelparkering och irrade sedan runt i en kvart för att lyckas hitta in i själva bygnaden. Med en massa förvirring och hjälp från många snälla anställda där hittade jag tillslut fram till hissarna på bottenvåningen där jag är van att gå in, och därifrån hittar jag till trapporna upp mot tredje trappan. Visst skulle det gå snabbare att åka hiss, men jag har cellskräck, så det sket jag i.

Uppe i väntrummet satt Lydia som råkade ha tandläkartid samtidigt som mig. Hon lyckades distrahera mig från tankar på att jag skulle laga hål, vilket var extremt bra, för annars hade jag förmodligen flytt iväg därifrån innan jag blev uppropad.

När jag väl satt på tandläkarstolen var det första som hände att sköterskan tog fram en spruta med bedövningsmedel. Jag har nålfobi och i kombination med min tandläkarskräck blev det lite för mycket, så jag reste hastigt på mig och sprang i panik in i den stängda dörren, som jag trodde var öppen. Strax efter kom tandläkaren in i rummet och fann mig sittandes på golvet med handen för pannan.

Efter en stund låg jag ner i tandläkarstolen, utan att ha tagit bedövningssprutan och skulle strax till att få borren mot min tand. Jag var extremt spänd och kunde inte hjälpa att en tår (eller egentligen ganska många om jag ska vara ärlig) föll. Jag trodde de skulle laga den övre tanden längst in på vänster sida, men tydligen var det på höger sida jag hade hål, och inte vänster. När borren nuddade tanden kändes allt så pass obehagligt att jag började skratta. Och inte var det ett glatt skratt inte. Nej, det var ett ondskefullt och sinnessjukt skratt som höll sig ända tills de var färdiga.

När jag äntligen fick lov att gå därifrån, med en nylagad tand och en kall känsla av obehag i hela kroppen slog det mig att jag inte hade den blekaste aning om vars jag hade parkerat min cykel. Det enda jag visste var att det var på ett annat ställe än vanligt, och att det fanns en blå skylt där det med vit text stod "cykel". Det sa mig inte så mycket, och jag irrade omkring i nästan fyrtio minuter innan jag hittade åt den igen. Det borde verkligen gå att ringa till alla sina ägodelar, för det hade varit sjukt mycket lättare att hitta cykeln då...

För tillfället har jag lugnat ner mig med hemmagjord kladdkaka. När jag kom hem tänkte jag att jag ville unna mig någonting gott, och kladdkaka är det enda jag är riktigt bra på att baka. Dock blev den här jätteäcklig. Antingen är det för att jag har kvar nån konstig smak i munnen efter mitt tandläkarbesök, eller så har det att göra med att jag i mitt stressartade försök att lugna ner mig glömde smöret.

Aja. Nästa tandläkarbesök är i November. Förhoppningsvis går det lite bättre då än det gjorde idag.

Bild på mig efter en teaterföreställning våren 2010... Tyckte den passade in här.

I natt kom jag och träd fram till att kylskåpet som står i köket i lokalen ser ut som två stycken robotar, beroende på vilket håll man kollar på den. Ibland ser den ut som en sur smartypants, och ibland ser den derpig ut. Ventilationssystemet ser ut som snake i spelet snake, ugnen som ett sjuögdad monster med gigantisk haka och bandvaranden som en fluga. Egentligen var det ganska dumt att inte sova när båda uppenbart var övertrötta, men det var sjukt trevligt i alla fall.

När vi vaknade upp efter två eller möjligtvis tre timmars sömn åt vi frukost, hjälpte till att städa undan och cyklade sedan en sträcka på minst två mil. Även det var trevligt, och jag fick se delar av min hemstad jag aldrig ens vetat om exsisterade förut. Känns fail, jag har lixom bott här de senaste 17 åren... Om man bortser från smärtan jag fick i rumpan av att sitta på en hård cykelsadel i tre timmar så var min eftermiddag riktigt awesome. Dessutom tog jag mod till mig och klappade en nyfiken häst som ville hälsa, trots min hästrädsla. Träd är awesome som fångade ögonblicket innan hästen dissade mig igen. (förmodligen insåg hästen att jag inte hade godis eller nåt liknande)

När jag kom hem efter denna cykeltur tog jag en snabb dusch och sen tog vi oss hem till Wilhelm och hans familj för att äta. Det var najs, har inte träffat honom på ett tag, vilket är lite synd. När jag kom hem behövde jag göra någonting slappt ett tag, så jag photoshopade bilden som är här över. Eftersom att i princip det enda jag kan göra i photpshop är att leka med färger så var det också det jag gjorde. Nu tänker jag sova. Jag kommer att somna som en sten och sova som en stubbe.

Jag har planer på att gå upp i vikt. Hela veckan har jag fått i mig en massa grädde, fetthalt 38%. Det har resulterat i att jag är fett less på grädde och helst inte vill se grädde igen på ett bra tag. I natt kom jag på en ny metod. Motion. Jag ska försöka cykla eller promenera minst en halvtimme per dag, utöver färden till och från skolan. Min tanke är att jag på så sätt får upp aptiten och därmed äter mer.

Jag och Jakob (träd) var värsta "rebeller" inatt som smög ut och gick på en tre timmar lång promenad. Det var trevligt, tiden gick alldeles för fort och det var lite lätt kallt också, eftersom att jag var dum nog som lät bli att ta på mig ytterkläder innan jag smet ut. Tur att jag hade en ganska så fet sovmorgon idag, jag hade inte orkat med att kliva upp klockan sju, med tanke på att jag kom hem igen strax efter fyra. Natten känns av, för jag har ganska mycket träningsverk, och fortfarande lite lätt ont i knät efter att jag råkade slå in det i ett metallräcke. (Det var fett klantigt gjort av mig)

Dagen bestod av utvecklingssamtal, vilket innebär att man är ledig resten av dagen. Dock lyckades jag inte hitta salen vi skulle vara i, så jag irrade runt på skolan lite och gav sen upp för att cykla hem igen. Ikväll ska jag umgås med UNFare och ha det allmänt gött, och jag ska ta mig dit med cykel, inte buss.

Det är torsdag, och det innebär att jag tog hand om disken efter maten. Jag satte i min ensamhet igång metal på hög volym och irriterade mig på en fläck som blivit fastbränd i stekpannan när jag hörde att någon ringde på dörren. Utan att tänka efter slängde jag ner diskborsten i diskhon, tog med mig stekpannan för att gå och öppna dörren.

Jag är en sådan där tjej som är allergisk mot parfym, och när jag väl råkar andas in parfym påverkas min röst av det. Ibland försvinner den helt, ibland får jag basröst och ibland blir jag bara hes. När jag öppnade dörren möttes jag av en stark parfymdoft, och jag fick lite svårt att andas. Jag lyckades ändå få fram ett hest "vad!?" med min mörka allergiröst. De två tjejerna som stod på andra sidan dörren stirrade chockat, först på mig, sen på min stekpanna, och sedan tillbaka på mig igen, som om jag skulle slå till dem. Efter en liten stund sa en av dem lite försiktigt "du behöver hjälp...", den andra gav mig en papperslapp och sedan backade de långsamt bakåt. När de kommit hela vägen ner för bron stängde jag dörren och kollade på papperslappen jag fått och log. Det var en lapp från Jehovas vittnen.

Det här var faktiskt en ganska trevlig överaskning, även om jag fick en allergisk reaktion på köpet och brukar tycka att det är rätt irriterande när Jehovas vittnen försöker övertala mig om att jag borde bli en av dem. Jehovas vittnen brukar plinga på hos oss lite nu och då, men det var så länge sedan sist att jag nästan trodde att de hade glömt bort att vi exsisterar. (Eller förstått att det är en omöjlighet att konvertera oss)

Nu är det inte så här att jag tycker illa om någon religion över huvud taget, jag tycker att alla har rätt att tro som de vill, men jag tycker också att alla ska respektera varandras religion, oavsett om det handlar om någon som är troende eller inte. Det här är den tjugotredje gången jag har öppnat dörren för Jehovas vittnen när jag varit ensam hemma. Jag förstår inte varför jag inte tycker att det börjar bli påfrestane.

Ända sedan Jehovas vittnen plingade på hos mig och trodde att jag hade döpt min "fina mystiska trumpet" till "trombon" har jag förknippat Jehovas Vittnen till tromboner. Därav bilden. (Tyckte det kändes lite färglöst. Bilden togs för övrigt i början av Januari 2010)

Jag blev förresten skitglad av alla fina ord om min låt "maktgalen". Jag tvekade ganska länge innan jag laddade upp den, och all kritik, både positiv och negativ, har stärkt min skaparglädje. Tack för all kritik. Ville bara få det sagt.

Jag har skaffat en användare på en sida som kallas för soundcloud. Tänkte att det är bättre att lägga upp sin musik på ett ställe som det där istället för på youtube. På så sätt slipper jag fixa lama filmer till musiken. Jag provade lägga upp en låt, nämligen denna. En av mina bästa låtar om jag får säga det själv, jag blev rätt nöjd. Framförallt med texten. Den kommer rakt ur hjärtat och är riktad till en mycket speciell person.
Maktgalen by sumogiraffe

Text, musik, inspelning och mix av mig. Ge gärna konstruktiv kritik, jag vill utvecklas och bli bättre.

Jag hittade ett gammalt filmklipp från sjuan. Jag var tretton år då, vi hade öppet hus, och vår musiklärare tyckte att varje klass skulle spela upp en låt var. Jag fick sjunga, vilket var en fruktansvärt dålig idé med tanke på att jag var fullkomligt tondöv. Det lät verkligen fördjävligt, men folk strömmade in och kollade iallafall.

Den här upplevelsen kommer jag ihåg väldigt väl. Tiden stannade och jag upptäckte någonting jag tyckte om att göra. Stå på en scen inför publik och sjunga. Jag gav allt och i sista refrängen klappade publiken med. Visserligen fruktansvärt mycket i otakt, men det var ändå magiskt. När jag klev av scenen jublade publiken åt oss. Många som jag inte hade någon som helst aning om vilka de var kom och berömde mig. Jag kommer ihåg att det kändes konstigt, framförallt med tanke på att hon som sjöng låten efter vår hade sjukt underbar sångröst och inte missade en enda ton, och det var inte lika mycket publik som lyssnade på henne.

Idag är jag inte längre tondöv. Alla timmars töntigt sjungande i duschen har lönat sig och jag har uppträtt många gånger fler. Den kvällen då jag var tretton lärde jag mig någonting riktigt viktigt. Står man i centrum på scen kan man inte stå och se död ut, man måste ha scennärvaro. Framförallt om man är i en fartig låt spelar scennärvaron större roll än att träffa alla toner. Eller så var precis alla i publiken totalt omusikaliska, men det är inte så troligt.

Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa ut den tredje och avslutande boken i Hungerspelstrilogin! Eftersom att dessa böcker är bäst när man sträckläser dem valde jag att börja om från början. Trots allt var det rätt länge sedan jag började med den.

Precis som de första två böckerna tyckte jag att den här var bra, men jag blev ändå lite besviken över den. Den var lite seg och slutet kändes så pang på. Som om Suzanne Collins (författaren) hade bråttom att skriva ihop den sista fjärdedelen av boken innan deadline. Det var mycket upprepningar och en långdragen historia, men hon hade ändå lyckats skriva på ett så bra sätt så man ville läsa klart vart enda ord.

Nu i efterhand tycker jag att bokserien är riktigt bra, men man får ut mest av att bara läsa den första boken. Då får man det bästa slutet, eftersom att det trots allt är ett fullständigt slut. Har man läst den andra boken är det nästan så att man blir tvungen att läsa den tredje, och slutet på boken var bara allmänt.. Ja, cheezy. 

I vår kommer det att komma ut en film. Jag hoppas på att filmen blir bra, men jag misstänker att det kommer bli lite som "Twillight". Jag har inte hunnit läsa böckerna, men jag har hört att filmerna totalt förstörde det läsvärda i böckerna. (Jag ska läsa själv för att bilda en egen uppfattning) Om de lyckas få en bok som mer eller mindre handlar om människoslakt och kamp mot regimen att bli till en film som fjortisar slukar medan de drömmer om den manliga huvudrollen... Ja, då har jag förlorat min respekt för filmatisering av bra böcker.

Jakob ville filma mig när jag improviserade ihop en låt. I brist på annat att sjunga om så valde jag att sjunga om det jag vet mest om. Mig själv. Detta filmades i tisdags och det är Oscar som knäpper med fingrarna i bakgrunden. Det märks att jag inte är van att spela gitarr, för jag fick rätt ont i fingrarna efter det där. Gitarr är för övrigt ett väldigt fint instrument. Jag ska försöka satsa på att lära mig spela det bättre än jag kan. När jag väl är igång borde jag nog också träna upp min taktkänsla på något sätt... Kanske spela till metronom väldigt mycket? Av någon anledning tycks jag alltid öka takten när jag spelar. Well well.

...Och så här ser jag ut när jag har duschat precis innan jag gått och lagt mig och sedan inte orkat borsta håret under dagen...

Idag är det suitupday och jag är dunderförkyld. Orkar knappt ta mig upp ur sängen. Jag avskyr verkligen att bli sjuk när jag har en massa jobb att göra, eller när det är någon speciell typ av dag. Nu är det bägge två. Alltså är jag rebell som inte klär upp mig idag, utan istället kör på att ha på sig en alldeles för stor T-shirt och ett par gamla trasiga mjukisbyxor.

Jag har tagit en titt på vad jag har att göra. Det är fett mycket jobb. Det känns ganska jobbigt att inte ha internet på min egen dator, för jag behöver det så mycket i skolarbetet och på den här datorn jag för tillfället lånar sparas inga filer om jag stänger av datorn. Det är inte så att jag har lånat en dålig dator, den här är ungefär dubbelt så bra som min, men jag är inloggad på gästanvändaren, och då kan jag inte spara filer.

Förra året gjorde jag en väldigt pretentiös bild. Jag klippte helt enkelt ihop tre bilder på mig själv och skrev "inspiration" på den. Jag har ingen som helst aning om varför, men jag misstänker att jag hade tråkigt. Om jag hade varit frisk idag hade jag nog haft på mig samma kläder, fast möligtvis med en annan slips till. Synd att jag är sjuk, jag tycker om dagar som "suitup day".

Inspiration - jag har ingen.

Jag har haft trevligt besök av Oscar sedan i måndags. Eftersom att han inte går skola och ändå inte hade nåt bättre för sig den här veckan tyckte vi båda att han kunde stanna ett tag när han ändå var här uppe för superhjältehelgen. Nu har han åkt hem och jag blir påmind om varför jag brukar sova med huvudet på fel sida sängen. Då känns rummet mindre eftersom att jag bara ser en liten del av det och jag käner mig lite mindre ensam.

Oscar är för övrigt en extremt duktig pianist. Vi spelade lite tillsammans på skolan och tyckte att vi skulle fima det. Så här lät det; (eller ja, på ett ungefär. Kvalliteten på ljudet blir inte direkt det bästa när man filmar med en digitalkamera som har gått sönder av att man tappat den i golvet lite för många gånger)

Imorgon är det suit up day. Frågan är hur jag ska göra. Jag har ingen riktig suit... Ska jag göra som ifjol eller ska jag ta klänning. Hmm... Känns som ett ganska allvarligt fall av "ilandsproblem". Hur som helst löser det sig nog. Well well.

Den här dagen har varit riktigt annorlunda mot vanliga dagar. För det första är det inte direkt varje dag man cyklar till skolan tillsammans med en Uppsalabo, och för det andra har jag aldrig suttit så länge på ett kontor och skrivit adresser för hand. Kim ringde mig när jag precis hade slutat min enda lektion och frågade om jag och Oscar hade lust att hjälpa till att göra utskick för UNF. Eftersom att ingen av oss hade nåt bättre för oss tog vi oss till lokalen och hjälpte till. Det var bara det att skrivmaskinen var trasig, så vi fick skriva adresser på 501 kuvert för hand, klistra på frimärken och stoppa ner två papper i vardera kuvert, som vi också vek själva. Det tog oss från klockan två till klockan halv ett att genomföra detta, men då blev vi också bjudna på middag, godis, popcorn, Godtemplardricka och riktigit trevligt sällskap av Kim, Tom, Nicole och Amanda. Det kanske låter riktigt drygt, men det var faktiskt väldigt avkopplande och det kändes bra att göra någonting som gjort nån nytta. Dessutom var det rätt roligt att skratta åt alla roliga ortsnamn som finns. Lixom... Vem var det som kom på att döpa en ort till "Sjöbotten"? Det är episkt, jag vill bo där!

Förutom att jag fick några papercuts, skavsår på mitt högra ringfinger och lite lätt ont i ryggen på grund av min dåliga hållnig så har jag inget att klaga på efter den här kvällen. UNF äger.

I helgen har jag varit lägerledare på ett UNFläger. (Unf = Ungdommens Nykterhetsförbund) Superhjältehelg. Vi alla klädde ut oss till superhjältar och blandade olika typer av lekar, filmer, mat och sackosäckar från fredag till lördag. Hela idéen att ha en superhjältehelg var min idé, och det är jag som har stått för det mesta av planeringen och sysslorna som skulle göras innan, även om Gustav också gjorde en hel del och André , Bodil och Emilia hjälpte till lite också. Eftersom att helgen blev riktigt lyckad och alla verkar ha haft riktigt roligt så måste jag säga att jag är stolt över mig själv och alla andra fina människor jag har umgåtts med i helgen.
Superhjältetemat var att man skulle hitta på en egen hjälte. Namn, styrka, svaghet och dräkt. Jag var "Bullshitman" och sprang omkring i tajta blå kläder, grön mantel, svart mask och självklart röda kalsonger utanpå alltihop. Min styrka var att jag kunde förvirra fienden med bullhit, men min svaghet var att när jag väl ville göra mig förstådd för mina hjältevänner så kunde jag inte.

På lördagsmorgonen och eftermiddagen körde vi den klassiska leken "burträskbingo". Burträskbingo är en lek som går ut på att en grupp människor blir indelade i olika lag och får var sin lista på uppgifter de ska lösa. Varje avklarad uppgift ger poäng, och när tiden är slut vinner laget som samlat ihop mest poäng. Vi var fjorton glada unfare på lägret, Emilia och Gustav stannade kvar och diskade, vilket innebar att det sprang omkring tolv nykterister utklädda till superhjältar på stan och gjorde konstiga saker uppdelade i två lag. Vi som var ledare var mest med för att dokumentera, men var det saker man skulle göra i grupp fick vi också hänga på. Det var sjukt svårt att inte ge förslag på hur man skulle lösa uppgifterna, men det gick väldigt bra ändå. När vi var ute så stötte vi på fem nyfikna tjejer på 12 år som undrade vad vi höll på med. Efter lite förklaringar om UNF blev de jättepepp på att vara med, så jag fick deras mailadresser. Då blir man glad.






Jag kommer leva med den här helgen länge. Den blev episk!

Idag har jag inte gjort någonting vettigt över huvud taget. Jag har en massa saker jag verkligen måste ta tag i och inte får ha kvar att göra på torsdagkväll, men jag har inte haft någon som helst ork eller lust. Det mest vettiga jag har gjort är att slött ha spelat lite piano med tankarna på annat håll. Hela dagen har varit ofokuserad och ur balans. Sådana dagar behövs också, men jag känner mig så fruktansvärt rastlös och har lite dåligt samvete över att den här dagen kom mitt i en period då jag har mer att göra än jag egentligen klarar av. Jag hinner knappt med att spela piano längre, för jag vet att när jag väl sitter vid mitt piano så fastnar jag några timmar. Det hinner jag inte.

För tillfället skulle jag inte säga att jag är stressad, jag har inte ens ork till att vara det, men jag kände mig stressad tidigare idag. Det fick mig att falla ner på golvet och ligga där och må dåligt en stund, för precis så här kändes det när jag bestämde mig för att ta ett fjärde år på gymnasiet, och jag verkligen VÄGRAR att gå ett femte också.

Nej, jag klarar inte av att inte göra någonting längre. Jag verkligen måste göra någonting, även om det inte blir en av alla saker jag måste ta tag i. Jag har ingen lust att spela piano, jag har ingen ork till att baka, tycker inte om att se på film ensam och jag kan inte koncentrera mig på min bok. Det blir nog till att spela TVspel.

Jag är tillbaka efter en mycket intressant och trevlig helg i Södertälje, staden där jag bodde mina första två år av mitt liv och inte minns ett dyft av. Jag åkte dit med Jakob (eller Träd som han kallas för) och tänkte gå på kurs och umgås med UNFare. Grundtanken var att vi skulle gå någonting som kallas för "unfaren", för att vi sedan skulle kunna hjälpa till att göra en "unfaren-kurs" hemma. Den blev dock inställd, så vi fick hoppa in på någonting annat istället, men det blev skitbra det också.

Vi har bland annat pratat en massa alkoholpolitik, diskuterat kring nykterhetsrörelsen och lyssnat på riksdagspolitiker svara på frågor. Politik är inte direkt min starkaste sida, men jag kan tycka att det är intressant om jag får gå igenom det i lugn och ro ensam eller diskutera med andra. Jag har dessutom fått lära mig vad Fake Free är för någonting. Av någon anledning har jag faktiskt inte vetat om det förrän nu, vilket var väldigt dåligt gjort av mig. Att inte veta alltså. Tanken är vettig och jag gillar det. Konceptet är att man ska lära sig skilja på vad som är plaseboeffekt och vad som är den verkliga effekten av till exempel alkohol.

På fredagen fick vi vara i Stockholm, eftersom att själva kursen i södertälje startade först på lördag morgon. Det var inte riktigt som vi hade tänkt det från början, men det blev trevligt ändå. Jag, Träd och en kille från Borlänge vid namn Mark hängde hela kvällen. Mark har jag träffat förut, på arrangörskursen i Göteborg i slutet av sommarlovet, så jag visste redan att han var trevlig, men under helgen har jag lärt känna honom bättre, vilket jag är glad för. Dessutom har jag fått veta att det inte är en myt att stockholmare tycker att det är långt att gå ca 500 meter, det är faktiskt sanning. Åtminstone var det sanning för den stockhomare som visade oss vägen från där vi var till MAX.

När själva kursen var slut hade Mark lite bråttom till sin buss. Träd och jag följde med dit, och när hans buss åkte iväg roade jag och träd oss med att irra runt i Södertälje för att få tiden att gå innan det var vår tur at hoppa på en buss för att ta sig iväg från stan och alla dess fiskmåsar. Jag tog inga bilder under själva kursen, eftersom att jag inte riktigt tänkte så långt som att jag hade en kamera och jag använde energin till att lyssna istället, men några bilder tog vi ändå i helgen. (Alltså, here comes bildbomb!!)






(Jag har extrema mängder respekt för den eller de som kom på den briljanta idén att måla en pikachu på ett elskåp. Jag har mindre respekt för den eller de som klottrade på elskåpet.)

Nu, sömn. Imorgon, skola.
SNARK.