gueog

Jag ville mötas nånstans nere på djupet
jag har varit där förut och jag är inte rädd
dina ögon ändrar färg i ljuset
men dom kan titta nu, jag är beredd

Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Jag minns så väl hur hon blev presenterad
men det var jag som lät henne komma in
och jag har försökt att ge dig hela skulden
fast jag innerst inne vet att den är min

Vi står på gatan, bryter meningar i mörkret
utanför stadens finaste hotell
och dina händer ber mig sova över
som ett sätt att säga – tack för ikväll

Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på
så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då

Vi talar sällan högt om våran framtid
vi talar aldrig högt om det vi har
dina drömmar blir allt svårare att se nu
och mina finns snart inte längre kvar

Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut

(Melissa Horn)

http://www.youtube.com/watch?v=2aJ0SatLfLw

...Fast vissa låttexter passar in så väl...

Lovet är slut och jag sitter än en gång på skolan. Första lektionen var matte, vilket var fruktansvärt segt. Morgonen började med att jag vaknade i pojkes famn, vilket var fruktansvärt mysigt. Det var mindre roligt att kliva upp för att ta sig hit medan han fick somna om, men det är väl vad man får räkna med. Har sovit där tå nätter i rad. Det är så himla praktiskt att vara ihop med någon som bor i samma stad som en själv, för det är så mycket lättare att ta sig till varandra. Bra morgon hur som helst.

Nyårslöftet för i år var att enda ursäkten för att inte fara på lektioner ska vara fysisk sjukdom. Förkylning räknas inte. Det är bara en termin kvar nu, sen är jag klar. Förhoppningsvis, men jag tänker kämpa allt jag kan. Jag VÄGRAR stanna kvar ett femte år också.

Agnes blekte mitt hår i söndags. Vi hade något för lite blekningsmedel till mitt hår, som har växt en del sen jag köpte förpackningen i somras nån gång. Detta resulterade i att mitt hår numera ser ut som en intressant blandning av morot och en övermogen banan, vilket jag finner kopiöst komiskt.

Håltimme fram tills efter lunch, here we go. Nästa vecka börjar mitt nya schema med mina fina schemakrockar. Here we go, yeah, yeah!

Jag blev ihop med min fina dumfåne till sportig fjortispojke igår. Jag har fortfarande inte smält det. Jag är så glad!

Det där pirret då du pratade i telefon med din mormor och sa att din flickvän var hemma hos dig... Du kallade mig "flickvän". Det där pirret... It's so freaking awesome!

Det var också så fruktansvärt roligt hur folk reagerade på det när vi hade ändrat status på facebook... Och sedan när Mårten ringde till min pojke för att höra om det verkligen var sant. Som svar gav han telefonen till mig som fick säga hej. Han lät extremt chockad, och jag tror inte riktigt att han trodde på oss. Jag förstår honom. Det är fruktansvärt otippat.

(Cencurerade namn bara för att jag kan! Visst är jag asbra på att redigera bilder?)

Min mammas reaktion var också ganska rolig. När jag kom hem idag gick jag in i köket och hoppads på att det inte skulle dröja allt för länge till maten. För att få det hela att gå lite fortare dukade jag fram på bordet medan vi småpratade lite.
Jag - "Juste, jag är ihop med Christoffer nu förresten. Bara så du vet".
Mamma - *blänger på mig* "Och du tror inte att jag räknat ut det eller?"
Jag - "Vi blev ihop igår..."
Mamma - *spärrar upp ögonen* "VA!? Har ni inte varit ihop förrän NU!? Jag trodde ni blev ihop innan jul!"

Jag har totalt vänt på dygnet känner jag... Klev upp fem på kvällen och det kändes helt sjukt att lägga sig i sängen redan nu. Klockan är ju inte ens halv två. Fast, det är svårt med det här att sova då man har trevligt. Jag hade en awesome nyår med familj, grannar och pojke. Var lite halvhängig, så en lugn nyårsafton var precis vad jag ville ha. Nyårskyssen var fett najs, trots att den blev såattsäga på brittisk tidszon. Haha, söt pojke är söt, och lite blyg som inte ville kyssa mig framför mina föräldrar. Förståeligt, men jag är ganska säker på att de har räknat ut det i alla fall. Oh well. Internet fungerar inte på min dator, så jag testar att blogga från min mobil istället. Har ingen aning om det kommer funka eller hur det kommer se ut, men det visar väl sig. skulle inte bli förvånad om ingrnting funkar, för tekniska saker strejkar mot mig idag. Men vad gör det? Med dessa ord tänker jag, dunderförskyld som jag är, sova, i hopp om att vara frisk imorgon. God natt!

Nu tänker jag vara såhär jättederpig och säga att det var julafton igår. DET VAR JULAFTON IGÅR! Bra, nu har jag statat the obvious. Hela dagen i går var som den var, jag missade halva Kalle Anka på grund av mensvärk och jag kunde knappt äta någonting av samma anledning. Fast, vad gör det, egentligen? Nån måste ju ha mens på julafton också, och i år var det tydligen min tur. Dessutom tar jag detta som en försäkring att jag slipper mensvärken på nyår. 

Jag tyckte det var väldigt roligt hur min äldsta av mina yngsta kusiner var så kaxig när pappa sa att han skulle gå ut och köpa tidningen. Han var helt säker på att tomten finns ju inte, så pappa skulle klä ut sig till tomte. Mycket riktigt kom tomten medan pappa var ute, precis enligt kusinens teori, vilket fick även hans lillebror att tycka att tomten finns ju inte.
...Tills pappa kommer in i vardagsrummet, medan tomten är i full gång att dela ut julklappar. Att se deras förvånade ansiktsuttryck var nog det roligaste på hela julafton.

Jag är en sådan här person som älskar att spela, skapa, spela in och mixa musik, men taktkänsla har jag då inte. Jag har svårt för att räkna ut vilken takt mina egna låtar går i, jag ökar nästan alltid takten då jag spelar och även om jag har en metronom så slutar jag höra den efter ett tag. Alltså önskade jag mig lite taktkänsla i julklapp. Det fick jag inte, men jag fick en cowbell! Jag hade också önskat mig ett par nya långkalsonger, helst så gräsligt fula som möjligt. Jag fick ett par långkalsonger, men de var bara svarta. Besvikelse? Nja.. Nu kan jag åtminstone gå omkring i ett par långkalsonger som inte har hål rakt i skrevet.

Jag fick också sex förpackningar servetter, Tandkräm, shampoo och balsam (jag tar det som en pik), tre skivor, några rollspelstärningar, ett spel jag redan hade (men ska iväg till mediamarkt och byta det, blä, jag taggar inte att trängas med allt folk på mellandagsrean) och så fick jag min skuld till pappa på ca 2500 spänn struken. (Sen i somras då jag reste runt i två veckor och hälsade på massa vänner, plus för det jag köpte i New York)

Det här är den bild jag försökte skicka till dig igår. Jag tyckte att om du kunde skicka egobilder till mig så kunde jag skicka egobilder till dig. Fast där blev jag ägd, för jag kunde ju tydligen inte det. Min mobils kamera suger för övrigt. Jag blev jäteglad i morse (nåväl, i eftermiddags) då jag läste smset du skickade kring tre. Du är då förjävla söt.

Oh well. Med dessa ord tänker jag nu starta om le dator för att leka lite med le music. Glad ny juli!

Är man lite infekterad av facebook när man ser en bild på datorn och drar muspekaren över bilden för att se taggarna?

Okej. Det är snart julafton. Jag kan inte ens beskriva hur fort tiden har gått nu på sistone, det bara flög iväg! Jag är faktiskt inte lika anti julen som jag brukar vara det här året. Jag är fortfarande långt ifrån lyrisk över julen, men jag hatar den åtminstone inte, vilket är ett steg i rätt riktning. En dag kan jag kanske lära mig att älska julen igen, precis som jag gjorde förut, men än är det en bit kvar.

Jag vet inte hur många gånger jag skriver samma saker om och om igen. Men jag bryr mig inte, så länge jag får ner mina tankar i en ordbajsande text som jag själv kommer att skratta åt om några år.

Den här helgen har blivit sjukt intressant, och hur mycket jag än skulle kunna tänkas försöka, så skulle den inte gå att glömma. Det är bra, för det vill jag inte heller.

När jag i torsdags lämnade huset strax innan tolv på natten för att sätta mig på tåget söderut hade jag ingen som helst aning om vad som väntade. Jag trodde att jag skulle sova på tåget och svära över den eventuella förseningen, för att tillslut komma fram till Borlänge, i tid eller försenad, och ha en trevlig helg med underbara människor innan jag trött skulle sätta mig på tåget hem igen. Riktigt så blev det inte... (Missförstå mig inte, jag hade en väldigt awesome helg)

För att ta mig till Borlänge skulle jag åka natttåget från Umeå till Uppsala, och sedan byta till ett tåg som skulle ta mig till min slutdestination. Enligt min biljett skulle jag ha en timme och några minuter bytestid. Tåget var en aning sent, vilket resulterade i att jag inte fick den bytestiden. Sju minuter innan mitt nästa tåg skulle gå klev jag av på perrongen med informationen om att mitt tåg skulle gå från spår två. Jag sprang dit, kollade på skylten på perrongen och läste att det var mitt tåg som skulle gå 12.25. Ett tåg kom, jag hoppade på det och smsade om att jag var på väg. När jag tittade upp hade tåget börjat åka, fyra minuter före avgångstid, och jag började ana att det blivit något fel. Konduktören berättade för mig att det här inte var det tåg jag skulle ta, så då fick jag ta mig tillbaka till Uppsala, köpa ny biljett och vänta två timmar på nästa tåg. Surt.

På hemvägen dubbelkollade jag åtta gånger att det var rätt tåg innan jag satte mig på det. Sträckan skulle vara Borlänge - Gävle - Sundsvall - Umeå. Jag kom fram till Gävle i tid och hittade ett ica, där jag köpte lite färdkost, vilket jag i efterhand tycker var extremt bra gjort av mig. När jag klev på tåget i till Sundsvall var jag trött, och sov ganska stor del av resan med huvudet mot fönstret. När tåget kommit till Gnarp vaknade jag av att tåget heltplötsligt skakade till. Det kändes som en halvbrutal väckning, och tåget stod stilla. Några minuter senare försvann strömmen och vi fick veta att tåget hade spårat ur.

Okej, det här blev extremt spännande. Jag missade min buss i Sundsvall och visste inte hur jag skulle ta mig hem, och inte heller fanns det någon att fråga. Tur som det var så var jag inte den enda som skulle till Umeå, och det blev efter många om och men fixat så vi fick åka buss till Ånge och sedan hoppa på natttåget norrut. Det tåget var dock nästan en timme försenat, eftersom att det "tydligen" hade varit någåt tåg som spårat ur framför dem.

I Umeå var jag igen vid kanske halv fem eller så, och då stack jag till en kompis för att inte väcka föräldrarna. Hemma var jag först kring halv sju på kvällen ikväll, då familjen tillsammans klädde julgranen.

Ja, det här spårade ur lite.

Idag har jag försökt få till lite julstämning. Var på skolan idag, stressad som tusan då det var så halt ute att varenda buss blev försenad. Väl på plats visade det sig att jag inte hade min första lektion som skulle börja 8.25, och därmed sovmorgon till tio över tolv. Det kändes ganska surt, men försenad var jag åtminstone inte. Jag såg på skolans luciatåg då jag ändå var där. 150 elever i kören, fullsatt publik i en alldeles för liten aula. Resultatet blev att några elever svimmade lite nu och då på grund av syrebrist.

Till lunch var det gröt, vilket serverades på platta tallrikar i en överfull matsal. Vi är tre skolor som delar på en matsal, och just idag verkade alla ha haft lunchrast samtidigt. Jag lyckades få en sittplats, och när lunchen var slut visade det sig att min andra och sista lektion också var inställd. Alltså var jag på skolan idag trots att jag var ledig. Riktigt stabilt tycker jag.

På kvällen pyntade jag och pappa det pepparkakshus som mamma hade byggt ihop igår. Hon hade lämnat oss ensamma för att göra det, vilket resulterade i att pepparkakshuset, som i vanliga fall brukar se ganska smaklöst ut, blev om möjligt ännu mer smaklöst. Gjorde en vissen blomma på väggen, och ett misslyckats försök till en pacman på taket med hjälp av smarties.

Någon julstämning har jag ännu inte, men det här året har jag bestämt mig för att inte vara så anti julen som jag brukar vara.

Till den som försöker nå mig på mitt gamla mobilnummer och bara kommer fram till 13åriga jag som säger att jag inte kan ta det just nu och att du ska tänka på the game, jag använder inte längre det nummret eftersom att simkortet har fastnat i telefonen och telefonen har lagt av. Vill du mig nåt, så ring eller smsa mig på mitt nya nummer.

Det där har jag skrivit lite överallt, så jag hoppas att det når fram till den som faktiskt vill mig någonting. Ja, som jag inte själv personligen har meddelat via sms eller liknande.

För det första, klockan är efter tolv, men jag tänker låssas som om den inte är det.

Den här kvällen var helt underbar. Renhornen hade 50års jubileum, och det var jag och såg på tillsammans med familjen. Det är tradition att se både julkonserten och vårkonserten varje år. Precis som alltid hade jag en riktigt trevlig kväll. När jag satte mig i publiken var jag inte beredd på att se en duel mellan två trummisar som trummade på var sin gubbes huvud. Två till killar höll i var sin mikrofon för att fånga upp ljudet, och en femte person hällde på rejält med shampoo på huvudena. Det löddrade rejält och lät faktiskt bra mot bandet i bakgrunden. Inte heller var jag beredd på att se fem stycken pensionärer iklädd endast handduk, badrock eller liknande sjungandes på "var är tvålen". (av Povel Rammel) Det var en helt bisarr upplevelse. Jag hoppas att någon typ av tidning var där, och det hela kvällen, för det här är helt klart en av deras bästa konserer. Åtminstone av de jag har varit på.

Efter Renhornen spelade jag TVspel (mario party 4) med Wilhelm, Agnes och Peter. Fruktansvärt roligt. Jag hade bara tre kontroller, så vi tyckte att jag och Wilhelm skulle byta av varandra och köra varannan gång eftersom att han och jag är de som har spelat spelet mest. (läs "är bäst") Agnes ville vara på vårt lag, och Peter ville vara med en "badass com". Han fick spela med Wario, som vi valde skulle vara på "hard". Vi hade skitkul, framförallt då Agnes av misstag råkade byta bort sina 92 coins mot Warios tre. Hon såg helt chockad ut.

Hur som helst. Klockan är faktiskt efter tolv, närmare bestämt nästan två. Imorgon (eller idag blir det ju) är det söndag och sedan är helgen hastigt och lustigt över och det är dags för måndag igen. För min dag innebär det ytterligare en ledig dag, eftersom att musik, dans och musikproduktionstreorna har sceniskt musikprojekt. (som jag inte fick vara med på... Kommer sitta och grubbla förbannelser över rektorn hela veckan) På måndagar äär min enda lektion med dem, och eftersom att alla deras ordinarie lektioner blir inställda den här veckan så har jag inga lektioner alls på måndag. Men jag borde ändå sova ganska så omgående, har inte fått så överdrivet mycket sömn på senare tid.

Hasselbackspotatis!

Hejhopp nu har jag internet tillbaka på min stationära dator och slipper alltså låna pappas bärbara macbook pro. Både bra och dåligt, för nu kommer jag kunna spara filerna och arbeta på ett bättre sätt, även om internet koplingen till denna dator är något sämre. Det känns skönt att inte behöva låna den datorn hela tiden, men det är ändå synd, för nu kan jag inte vara i mitt rum, och jag saknar en hel del funktioner på den som inte finns på den här. Nåväl, det är inte hela världen, datorn fungerar ju som den ska och nu kan jag äntligen fortsätta använda den till det som var tänkt. (Skolarbete)

Ikväll umgicks jag med världens bästa Agnes. Det var allt för länge sedan jag träffade henne sist. Vi åt mackor och drack te och pratade ikapp lite om allt vi missat, tills Agnes plötsligt utbrast "Men va? Är klockan redan 23.50!?" innan hon insåg att klockan bara var strax innan tio och att hon av misstag förväxlat den digitala termometern (som mäter innomhustemperatur) med en klocka.

För övrigt har jag gått omkring och varit överdrivet glad precis hela dagen. Hela igår också. Jag vet inte riktigt vad det är med mig, jag har ingen speciell anledning till att vara så här tokglad, men jag kan inte låta bli att se ut som ett fån hela tiden. Fast det gör ingenting, för jag är lycklig, vilket är allt som räknas i det här sammanhanget.

Jag är jätte nervös. Väskan är packad, jag är nyduschad, biljetterna är fixade och snart åker jag till flygplatsen för att för första gången någonsin åka flyg helt själv. Eller ja, det kommer finnas andra passagerare ombord, men ingen jag känner. Perfekt för min flygrädsla, som jag ska övervinna. Jag ska till uppsala och är borta en vecka, ungefär. Hem blir lättare, för då ska jag åka tåg, och det har jag minnsan gjort förut. Jag längtar! Jag ska träffa underbara människor och det kommer att bli alldes awesome.

Det här blev ett dåligt inlägg, för nu ska jag fara iväg för att inte missa planet. Men det gör inget, för jag är taggad till tusen!

Jag var hos tandläkaren och lagade hål idag. Det blev en mycket bisarr upplevelse. För det första håller de på att bygga om kring sjukhuset, så jag kunde inte parkera där jag brukar parkera. Jag letade rätt på första bästa cykelparkering och irrade sedan runt i en kvart för att lyckas hitta in i själva bygnaden. Med en massa förvirring och hjälp från många snälla anställda där hittade jag tillslut fram till hissarna på bottenvåningen där jag är van att gå in, och därifrån hittar jag till trapporna upp mot tredje trappan. Visst skulle det gå snabbare att åka hiss, men jag har cellskräck, så det sket jag i.

Uppe i väntrummet satt Lydia som råkade ha tandläkartid samtidigt som mig. Hon lyckades distrahera mig från tankar på att jag skulle laga hål, vilket var extremt bra, för annars hade jag förmodligen flytt iväg därifrån innan jag blev uppropad.

När jag väl satt på tandläkarstolen var det första som hände att sköterskan tog fram en spruta med bedövningsmedel. Jag har nålfobi och i kombination med min tandläkarskräck blev det lite för mycket, så jag reste hastigt på mig och sprang i panik in i den stängda dörren, som jag trodde var öppen. Strax efter kom tandläkaren in i rummet och fann mig sittandes på golvet med handen för pannan.

Efter en stund låg jag ner i tandläkarstolen, utan att ha tagit bedövningssprutan och skulle strax till att få borren mot min tand. Jag var extremt spänd och kunde inte hjälpa att en tår (eller egentligen ganska många om jag ska vara ärlig) föll. Jag trodde de skulle laga den övre tanden längst in på vänster sida, men tydligen var det på höger sida jag hade hål, och inte vänster. När borren nuddade tanden kändes allt så pass obehagligt att jag började skratta. Och inte var det ett glatt skratt inte. Nej, det var ett ondskefullt och sinnessjukt skratt som höll sig ända tills de var färdiga.

När jag äntligen fick lov att gå därifrån, med en nylagad tand och en kall känsla av obehag i hela kroppen slog det mig att jag inte hade den blekaste aning om vars jag hade parkerat min cykel. Det enda jag visste var att det var på ett annat ställe än vanligt, och att det fanns en blå skylt där det med vit text stod "cykel". Det sa mig inte så mycket, och jag irrade omkring i nästan fyrtio minuter innan jag hittade åt den igen. Det borde verkligen gå att ringa till alla sina ägodelar, för det hade varit sjukt mycket lättare att hitta cykeln då...

För tillfället har jag lugnat ner mig med hemmagjord kladdkaka. När jag kom hem tänkte jag att jag ville unna mig någonting gott, och kladdkaka är det enda jag är riktigt bra på att baka. Dock blev den här jätteäcklig. Antingen är det för att jag har kvar nån konstig smak i munnen efter mitt tandläkarbesök, eller så har det att göra med att jag i mitt stressartade försök att lugna ner mig glömde smöret.

Aja. Nästa tandläkarbesök är i November. Förhoppningsvis går det lite bättre då än det gjorde idag.

Bild på mig efter en teaterföreställning våren 2010... Tyckte den passade in här.

I natt kom jag och träd fram till att kylskåpet som står i köket i lokalen ser ut som två stycken robotar, beroende på vilket håll man kollar på den. Ibland ser den ut som en sur smartypants, och ibland ser den derpig ut. Ventilationssystemet ser ut som snake i spelet snake, ugnen som ett sjuögdad monster med gigantisk haka och bandvaranden som en fluga. Egentligen var det ganska dumt att inte sova när båda uppenbart var övertrötta, men det var sjukt trevligt i alla fall.

När vi vaknade upp efter två eller möjligtvis tre timmars sömn åt vi frukost, hjälpte till att städa undan och cyklade sedan en sträcka på minst två mil. Även det var trevligt, och jag fick se delar av min hemstad jag aldrig ens vetat om exsisterade förut. Känns fail, jag har lixom bott här de senaste 17 åren... Om man bortser från smärtan jag fick i rumpan av att sitta på en hård cykelsadel i tre timmar så var min eftermiddag riktigt awesome. Dessutom tog jag mod till mig och klappade en nyfiken häst som ville hälsa, trots min hästrädsla. Träd är awesome som fångade ögonblicket innan hästen dissade mig igen. (förmodligen insåg hästen att jag inte hade godis eller nåt liknande)

När jag kom hem efter denna cykeltur tog jag en snabb dusch och sen tog vi oss hem till Wilhelm och hans familj för att äta. Det var najs, har inte träffat honom på ett tag, vilket är lite synd. När jag kom hem behövde jag göra någonting slappt ett tag, så jag photoshopade bilden som är här över. Eftersom att i princip det enda jag kan göra i photpshop är att leka med färger så var det också det jag gjorde. Nu tänker jag sova. Jag kommer att somna som en sten och sova som en stubbe.

Det är torsdag, och det innebär att jag tog hand om disken efter maten. Jag satte i min ensamhet igång metal på hög volym och irriterade mig på en fläck som blivit fastbränd i stekpannan när jag hörde att någon ringde på dörren. Utan att tänka efter slängde jag ner diskborsten i diskhon, tog med mig stekpannan för att gå och öppna dörren.

Jag är en sådan där tjej som är allergisk mot parfym, och när jag väl råkar andas in parfym påverkas min röst av det. Ibland försvinner den helt, ibland får jag basröst och ibland blir jag bara hes. När jag öppnade dörren möttes jag av en stark parfymdoft, och jag fick lite svårt att andas. Jag lyckades ändå få fram ett hest "vad!?" med min mörka allergiröst. De två tjejerna som stod på andra sidan dörren stirrade chockat, först på mig, sen på min stekpanna, och sedan tillbaka på mig igen, som om jag skulle slå till dem. Efter en liten stund sa en av dem lite försiktigt "du behöver hjälp...", den andra gav mig en papperslapp och sedan backade de långsamt bakåt. När de kommit hela vägen ner för bron stängde jag dörren och kollade på papperslappen jag fått och log. Det var en lapp från Jehovas vittnen.

Det här var faktiskt en ganska trevlig överaskning, även om jag fick en allergisk reaktion på köpet och brukar tycka att det är rätt irriterande när Jehovas vittnen försöker övertala mig om att jag borde bli en av dem. Jehovas vittnen brukar plinga på hos oss lite nu och då, men det var så länge sedan sist att jag nästan trodde att de hade glömt bort att vi exsisterar. (Eller förstått att det är en omöjlighet att konvertera oss)

Nu är det inte så här att jag tycker illa om någon religion över huvud taget, jag tycker att alla har rätt att tro som de vill, men jag tycker också att alla ska respektera varandras religion, oavsett om det handlar om någon som är troende eller inte. Det här är den tjugotredje gången jag har öppnat dörren för Jehovas vittnen när jag varit ensam hemma. Jag förstår inte varför jag inte tycker att det börjar bli påfrestane.

Ända sedan Jehovas vittnen plingade på hos mig och trodde att jag hade döpt min "fina mystiska trumpet" till "trombon" har jag förknippat Jehovas Vittnen till tromboner. Därav bilden. (Tyckte det kändes lite färglöst. Bilden togs för övrigt i början av Januari 2010)

Jag blev förresten skitglad av alla fina ord om min låt "maktgalen". Jag tvekade ganska länge innan jag laddade upp den, och all kritik, både positiv och negativ, har stärkt min skaparglädje. Tack för all kritik. Ville bara få det sagt.

Jag hittade ett gammalt filmklipp från sjuan. Jag var tretton år då, vi hade öppet hus, och vår musiklärare tyckte att varje klass skulle spela upp en låt var. Jag fick sjunga, vilket var en fruktansvärt dålig idé med tanke på att jag var fullkomligt tondöv. Det lät verkligen fördjävligt, men folk strömmade in och kollade iallafall.

Den här upplevelsen kommer jag ihåg väldigt väl. Tiden stannade och jag upptäckte någonting jag tyckte om att göra. Stå på en scen inför publik och sjunga. Jag gav allt och i sista refrängen klappade publiken med. Visserligen fruktansvärt mycket i otakt, men det var ändå magiskt. När jag klev av scenen jublade publiken åt oss. Många som jag inte hade någon som helst aning om vilka de var kom och berömde mig. Jag kommer ihåg att det kändes konstigt, framförallt med tanke på att hon som sjöng låten efter vår hade sjukt underbar sångröst och inte missade en enda ton, och det var inte lika mycket publik som lyssnade på henne.

Idag är jag inte längre tondöv. Alla timmars töntigt sjungande i duschen har lönat sig och jag har uppträtt många gånger fler. Den kvällen då jag var tretton lärde jag mig någonting riktigt viktigt. Står man i centrum på scen kan man inte stå och se död ut, man måste ha scennärvaro. Framförallt om man är i en fartig låt spelar scennärvaron större roll än att träffa alla toner. Eller så var precis alla i publiken totalt omusikaliska, men det är inte så troligt.

Idag är det suitupday och jag är dunderförkyld. Orkar knappt ta mig upp ur sängen. Jag avskyr verkligen att bli sjuk när jag har en massa jobb att göra, eller när det är någon speciell typ av dag. Nu är det bägge två. Alltså är jag rebell som inte klär upp mig idag, utan istället kör på att ha på sig en alldeles för stor T-shirt och ett par gamla trasiga mjukisbyxor.

Jag har tagit en titt på vad jag har att göra. Det är fett mycket jobb. Det känns ganska jobbigt att inte ha internet på min egen dator, för jag behöver det så mycket i skolarbetet och på den här datorn jag för tillfället lånar sparas inga filer om jag stänger av datorn. Det är inte så att jag har lånat en dålig dator, den här är ungefär dubbelt så bra som min, men jag är inloggad på gästanvändaren, och då kan jag inte spara filer.

Förra året gjorde jag en väldigt pretentiös bild. Jag klippte helt enkelt ihop tre bilder på mig själv och skrev "inspiration" på den. Jag har ingen som helst aning om varför, men jag misstänker att jag hade tråkigt. Om jag hade varit frisk idag hade jag nog haft på mig samma kläder, fast möligtvis med en annan slips till. Synd att jag är sjuk, jag tycker om dagar som "suitup day".

Inspiration - jag har ingen.

Jag har haft trevligt besök av Oscar sedan i måndags. Eftersom att han inte går skola och ändå inte hade nåt bättre för sig den här veckan tyckte vi båda att han kunde stanna ett tag när han ändå var här uppe för superhjältehelgen. Nu har han åkt hem och jag blir påmind om varför jag brukar sova med huvudet på fel sida sängen. Då känns rummet mindre eftersom att jag bara ser en liten del av det och jag käner mig lite mindre ensam.

Oscar är för övrigt en extremt duktig pianist. Vi spelade lite tillsammans på skolan och tyckte att vi skulle fima det. Så här lät det; (eller ja, på ett ungefär. Kvalliteten på ljudet blir inte direkt det bästa när man filmar med en digitalkamera som har gått sönder av att man tappat den i golvet lite för många gånger)

Imorgon är det suit up day. Frågan är hur jag ska göra. Jag har ingen riktig suit... Ska jag göra som ifjol eller ska jag ta klänning. Hmm... Känns som ett ganska allvarligt fall av "ilandsproblem". Hur som helst löser det sig nog. Well well.