Bissar upplevelse hos tandläkaren

Jag var hos tandläkaren och lagade hål idag. Det blev en mycket bisarr upplevelse. För det första håller de på att bygga om kring sjukhuset, så jag kunde inte parkera där jag brukar parkera. Jag letade rätt på första bästa cykelparkering och irrade sedan runt i en kvart för att lyckas hitta in i själva bygnaden. Med en massa förvirring och hjälp från många snälla anställda där hittade jag tillslut fram till hissarna på bottenvåningen där jag är van att gå in, och därifrån hittar jag till trapporna upp mot tredje trappan. Visst skulle det gå snabbare att åka hiss, men jag har cellskräck, så det sket jag i.

Uppe i väntrummet satt Lydia som råkade ha tandläkartid samtidigt som mig. Hon lyckades distrahera mig från tankar på att jag skulle laga hål, vilket var extremt bra, för annars hade jag förmodligen flytt iväg därifrån innan jag blev uppropad.

När jag väl satt på tandläkarstolen var det första som hände att sköterskan tog fram en spruta med bedövningsmedel. Jag har nålfobi och i kombination med min tandläkarskräck blev det lite för mycket, så jag reste hastigt på mig och sprang i panik in i den stängda dörren, som jag trodde var öppen. Strax efter kom tandläkaren in i rummet och fann mig sittandes på golvet med handen för pannan.

Efter en stund låg jag ner i tandläkarstolen, utan att ha tagit bedövningssprutan och skulle strax till att få borren mot min tand. Jag var extremt spänd och kunde inte hjälpa att en tår (eller egentligen ganska många om jag ska vara ärlig) föll. Jag trodde de skulle laga den övre tanden längst in på vänster sida, men tydligen var det på höger sida jag hade hål, och inte vänster. När borren nuddade tanden kändes allt så pass obehagligt att jag började skratta. Och inte var det ett glatt skratt inte. Nej, det var ett ondskefullt och sinnessjukt skratt som höll sig ända tills de var färdiga.

När jag äntligen fick lov att gå därifrån, med en nylagad tand och en kall känsla av obehag i hela kroppen slog det mig att jag inte hade den blekaste aning om vars jag hade parkerat min cykel. Det enda jag visste var att det var på ett annat ställe än vanligt, och att det fanns en blå skylt där det med vit text stod "cykel". Det sa mig inte så mycket, och jag irrade omkring i nästan fyrtio minuter innan jag hittade åt den igen. Det borde verkligen gå att ringa till alla sina ägodelar, för det hade varit sjukt mycket lättare att hitta cykeln då...

För tillfället har jag lugnat ner mig med hemmagjord kladdkaka. När jag kom hem tänkte jag att jag ville unna mig någonting gott, och kladdkaka är det enda jag är riktigt bra på att baka. Dock blev den här jätteäcklig. Antingen är det för att jag har kvar nån konstig smak i munnen efter mitt tandläkarbesök, eller så har det att göra med att jag i mitt stressartade försök att lugna ner mig glömde smöret.

Aja. Nästa tandläkarbesök är i November. Förhoppningsvis går det lite bättre då än det gjorde idag.

Bild på mig efter en teaterföreställning våren 2010... Tyckte den passade in här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0