gueog

Som rubriken säger, snart bär det av söderut. Jakob (eller Träd om man föredrar) har precids kommit hit och vi får skjuts till flygplatsem om tjugo minuter ungefär. Hela situationen har blivit väldigt konstig just nu, och det blir inte alls som vi hade tänkt oss. Förhoppningsvis blir det bra ändå, och hur som helst är vi tre personer som kommer att irra runt i nån stad vi nte bor i. Spännande.

Träd smekte nyss på en ryggsäck jag brukade avnända när jag var 7 år gammal som nu råkar hänga på dörren i mitt rum. Han sa "fiiiin pingvin" och fattade inte varför jag skrattade lite åt honom. Det är liksom en delfin...

Well well. Jag älskar att resa, och nu kommer jag att få leka "spontan paj i annan stad utan nån bra plan". Blir trevlig omväxling från mitt numera ganska uppplanerade liv. 

Att planera saker är inte riktigt min starka sida, men nu är jag fast besluten om att klara av gymnasiet, utan att skära ner på mina fritidsintressen. Lösningen är enkel, men jobbig. Åtminstone för mig, vars starka sida inte direkt är att planera saker och ting. Jag tycker om spontaniet och att göra saker på impuls utan att ha någon större tanke bakom det hela.

Min lösning är att ta en kvart varje kväll innan jag går och lägger mig för att skriva en "to-do-list". En lista över saker jag ska göra dagen efter. Dessutom markerar jag vilka saker som är viktigast att ta tag i, och låter bli att markera de som det inte är hela världen om jag missar, men är bra om jag gör. Jag har också en större lista. En "to-do-list" som inte har någon fast dag. Varje gång jag får en uppgift att göra, oavsett om det är inom skolan, unf, sak att göra hemma eller vad annars det kan vara, så skriver jag ner det på den listan. Sen är det bara att välja och vraka från den "stora" listan när jag skriver i ordning min "to-do-list" för dagarna. Fungerar skitbra för mig.

Idag har jag för övrigt lärt mig att Andrés cykel i rörelse låter som ett flygplan som håller på att kraschlanda. Jag sa det till honom, och som svar fick jag att han skrattade åt mig. Han säger att om man vill höra olika dialekter kan man välja mellan att åka runt i sverige, eller att umgås mycket med mig. Han har rätt, jag snor omedvetet åt mig andras dialekter ungefär lika lätt som en ko fiser. Det roliga är att jag inte hör själv att min dialekt är konstig. Idag pratade jag tydligen en skum blandning av dalamål, finlandsvenska och norrlänska. Dalamål för att jag har pratat med Mark, finlansvenska för att jag har pratat med Erica, och norrlänska för att jag trots allt är norrläning och det är min egentliga dialekt.

Well well. Imorgon är det fredag, och efter skolans enda lektion sätter jag mig på ett flygplan som tar mig några mil söderut. Wiho, jag taggar! En helg med UNFare är aldirg fel!

Vaknade i morse av att telefonen ringde. Väckarklockan hade totalt ignorerat min order om att den skulle göra en massa jobbigt oljud ifrån sig, så jag mer eller mindre flög upp ur sängen när jag såg vad klockan var. En kvart innan jag började, och det tar mig ungefär 20 minuter att cykla till skolan. Utan att egentilgen tänka på någonting drog jag på mig några random kläder och tog mig till skolan och dagens två lektioner. När jag hade slutat blev jag indragen till ett rum för att spela på en låt tillsammans med en massa andra elever. Jag hade ingenting emot det eftersom att jag tycker det är roligt och faktiskt hade tid. Det är så sjukt typiskt Täljebäck att vilja att precis alla ska vara med. (Hans enda krav är i princip att man kan få ljud ur det instrument man ska spela, sen gör man så gott man kan och satsar på att ha roligt) Jag ska alltså spela trombon. Delar av trombonstämman klarar jag utan problem av, om jag tränar lite hemma. Andra delar... kräver en massa mer övning för att jag ens ska ha en chans till att klara av, om vi säger så. Det var rätt länge sen jag spelade trombon, så jag var rätt ringrostig och var den som lät som en brunstig älg lite nu och då. (Okej då, trombonen lät som en brunstig älg, men det var jag som fick ljud ur den)

Efter repet följde jag med Emilia hem. Där letade vi reda på lite kläder jag skulle få låna till kvällens insparksdisco. Jag hade ingen aning om att det ens var förrän strax innan repet idag, så det blev lite spännande. Emilia tänkte köra på Hippie-Style, och eftersom att hon hade kläder som jag kunde få låna som var Hippie-Style så hakade jag på den idéen. Insparksdiscot hålls varje år och är när ettorna redovisar sina första inrepade låtar med kuren ensemble. Årskurserna som är över och självklart ettorna själva har då disco till denna livemusik, och när alla spelat klart går det igång en spellista i högtalarna istället.

Eftersom att jag går ett fjärde år på gymnasiet är det här också det fjärde insparksdiscot jag kunnat gå på. Dock hoppade jag över det förra, eftersom att jag var sjuk då. Jag letade upp bilder från de förra discona jag var på.

ettan                                        tvåan                                             fyran

Det blir intressant att se hur jag ska lyckas släpa en trombon till skolan nästa onsdag. Framförallt med tanke på att bussarna går så fruktansvärt dåligt, och om jag missar min buss måste jag ta cykeln... Den här veckan fick jag låna en, så i värsta fall kan jag nog försöka se söt ut och fråga om jag får låna en gång till.

Nejmen jag ska inte blogga nu. Har lite saker på min to-do-list jag ska ta tag i.

Jag sitter och känner mig duktg. Jag vaknade i morse strax innan åtta och kände sådan stark ångest. Tanken på skolan fick mig att nästan spy och jag insåg att jag skulle verkligen inte klara av pressen av skolan idag. Svar ja, jag skolkade. Ibland behöver man sådana dagar för att koppla bort hjärnan och tänka på annat, även om man egentligen borde vara på skolan. Eftersom att jag slösade bort en hel dag i skolan (som visserligen bara hade två lektioner) bestämde jag mig för att jag skulle göra något typ av jobb ändå. Alltså klev jag upp och började städa. Jag var fast besluten om att städa hela dagen, ända fram tills Gustav skulle komma till mig för att vi skulle planera inför ett läger. Han dök upp klockan fem, vilket innebar att jag konstant städade mitt rum i nio timmar, med endast några få toa-pauser och fika-pauser. (Totalt sett städade jag nog åtta timmar)

Man blir helt slut i kroppen. Jag släpade ut precis allt som fanns i mitt rum, förutom en hylla och min säng som var för stora för att ta sig ut genom dörren. Jag dammsög fem vändor med två olika dammsugare, skurade golvet, dammtorkade överalt och sorterade alla mina filmer, tvspel och böcker i någon konstig typ av ordning som jag nu faktiskt redan har lyckats glömma bort, men det gör inget, för de är åtminstone samlade på ett och samma ställe. Tillochmed golvmattan, som jag ärligt talat inte ens har lagt märke till har funnits i mitt rum tidigare, tog jag ut och skakade av. Eller snarare sparkade av, jag höll ett fast grepp om mattkanten, sträckte upp mina armar och då blev mattan och jag precis lika långa. För att få av allt damm sparkade jag alltså på den.

Den här dagen har varit skitbra och extremt disiplinerad. Städning med endast de absolut nödvändigaste pauserna, planering inför ett läger, då vi fick gjort bra mycket mer jobb än jag vågat hoppas på och jag har inte ätit något som helst som är onyttigt, hur gärna jag än ville belöna mig själv för mitt slit och trösta mig själv för att jag kom på mig själv med att tänka "undrar hur det skulle se ut med nya gardiner...". Det var lite mamma-varning över det, och jag tänker inte tillåta mig själv att tänka på gardiner av alla saker att tänka på förrän jag har flyttat hemifrån. Kanske var det önsketänkande... För kag vill verkligen flytta hemifrån!

Så. Till skillnad från i morse behöver jag inte längre ploga mig igenom en hög med saker/kläder/kuddar/böcker och dylikt för att ta mig till dörren. Jag har dessutom hittat ett pressentkort på 300 kr på bokia liggandes i mitt rum. Förmodligen fick jag det på min artonårs födelsedag, och jag tror det var från André, om jag inte minns helt fel. Jag blev fett glad, för det innebär att jag kommer kunna köpa böcker för 300 kronor utan att behöva betala ett öra för det.

Jag måste säga att jag gillar konseptet med att man faktiskt kan se de möbler som finns i rummet. För att fira detta faktum att jag är liten söt och awesome tänker jag gå och lägga mig tvärs över den improviserade soffan (det är en säng och en madrass som vi har ställt ihop så det ser ut som en soffa på långt avstånd) och skypea med en vän. Tjobanan!

Jag har lärt mig att man inte ska klösa på acne. Den hårda vägen. Det försvinner inte fortare och det gör bara riktit förbannat ont. Jag sitter med ett plåster på hakan för att inte klösa på den och svär över att jag har varit så oförstående i hela mitt liv. Varje gång någon har klagat över acne har jag himlat med ögonen och suckat. Ingen bryr sig om det finns en finne på hakan förutom en själv, det syns inte så tydligt och de flesta tänker inte ens på den förrän man pekat ut den. Fast det gör ju ont! Jag som inte brukar få så mycket acne har aldrig upplevt detta problem förut. Nu ska jag sluta sucka och himla med ögonen när jag hör någon klaga över acne, nu när jag vet hur fysiskt ont det faktiskt gör.

Idag har jag umgåtts med Hannah hela dagen och kvällen eftersom att jag slutar vid lunch på måndagar. Vi gjorde mjölkstuvade makaroner med köttbullar till lunch, spelade sällskapspel, kollade på simphsons och spelade in en riktigt... välgjord... film. Detta resulterar i att jag, förutom har ett plåster på hakan, har en massa smink på mig. Det känns extremt ovant eftersom att jag i vanliga fall inte okar bry mig om att ha smink på mig, och det var ett tag sen jag hade det.

För tillfället sitter jag och klipper ihop de olika filmklippen vi tog. André filmade några klipp också där på slutet, när vi ändå råkade vara på ica för att köpa kaffe. Det var sjukt intressant att gå där bland hyllorna och se ut som jag gjorde... Jag har fått tillåtelse att lägga ut filmen här på bloggen, vilket jag tänker göra också, bara för att den är ganska... Speciell... Dock kommer jag inte bli klar med den ikväll eftersom att jag tänker sova tidigare än vanligt och vill ha lite tid för att läsa innan jag somnar.

Jag har haft en riktigt najs dag. Creds till Hannah som bidrog till den.

Igår mer eller mindre slängde jag mig i panik på cykeln för att genom regnet ta mig till stan innan bokaffären skulle hinna stänga. Jag var fast besluten om att jag inte ville låta helgen passera utan att kunna läsa den sista delen i hungerspelstrilogin. Jag hann i tid, köpte boken och kunde sedan lugna ner mig en stund i en av bibliotekets soffor bredvid en pratglad Jakob innan jag trött släpade hem cykeln igen.

Idag har jag inte velat annat än att sluka boken, eller snarare det som återstår av den. Det kan jag inte. Det är ljud överallt. Grannen klipper gräset med en högljudd gräsklippare, eller möjligtvis trimmer, mamma baknkar på med kastruller och har radion på högsta volym och pappa springer fram och tillbaka till garaget, tvättstugan och smäller i dörrar. Ibland springer mamma ner till frysen som är bakom mig och rotar där en stund innan hon går tillbaka upp igen och smäller dörren på vägen. Jag får ingen lugn och ro var i huset jag än är vilket totalt förstör den härliga läskänslan jag längtar efter. Det är alltså lika bra att låta bli att läsa tills vidare.

För tillfället sitter jag vid min stationära dator och fryser. Pappa har, precis som han gör varje lördagsmorgon, öppnat det där fönstret som jag inte når upp till. Det har resulterat i att det är kallt här och luktar en stark stickande lukt av nyklippt gräs och bensin. Jag ser förmodligen ganska fånig ut här där jag sitter med en massa lager kläder på varandra. Ytterst en ljusblå mjuk morgonrock och ett par tunna fingervantar, en grön och en orange. Ska nog snart göra någonting åt det och ta en varm dusch. Känns som om det behövs.

Om man har läst "Hungerspelen", så tycker jag absolut att man ska läsa "Fatta eld" också. På baksidan står det att det mest osanolika inträffar, vilket gjorde att jag trodde att Prim (systern) och Gale (Katniss bästa vän) skulle få möta varandra i Hungerspelen från distrikt tolv, och möjligtvis att den skulle bli berättad ur någon av deras perspektiv. Jag hade fel. Jag var inte alls beredd på det som hände.

Det här är en av de saker jag tycker om med riktigt bra böcker. Det går inte att förutse handlingen. Man försöker, men man gissar fel. Precis som med förra boken fastnade jag, och den här boken kunde jag inte släppa taget om ens för att sova förrän jag hade läst den klart. Den var fruktansvärt spännande. Jag rekomenderar den också, precis som jag rekommenderade "Hungerspelen" igår.

MEN! Man ska inte läsa baksidan på den här boken innan man läst klart Hungerspelen. Den som gör det ändå, eller har läst hungerspelen och sen läser baksidan på fatta eld, förstår varför. Jag rekommenderar också att man inte börjar läsa på den här om man inte har mycket tid, för man blir verkligen beroende av den.

Jag skulle vilja säga att jag läser på den tredje boken just nu, men det kan jag inte. För jag har den inte. Hur sjuttsingen ska jag överleva helgen utan den tredje och sista boken?

I förrgår tänkte jag att jag skulle läsa lite, så jag tog upp en bok jag hade i bokhyllan som jag ännu inte hade hunnit läsa, men som jag hört bra om. Det råkade bli "Hungerspelen". (med orginaltiteln "the hungergames") Jag tog boken och la mig i min säng. Efter några sidor hade jag bestämt mig för att jag tyckte att boken var bra, och efter två kapitel var jag fast och ville inte lägga boken ifrån mig förrän jag läst ut den.

Boken handlar om det 74:e året av "hungerspelen". Det går ut på att tjugofyra utvalda deltagare, tolv flickor och tolv pojkar mellan 12 och 18 år väljs ut och kastas in på en spelplan för att döda varandra, medan allt direktsänds i TV. Den sista som överlever får åka hem igen. Vilka som ska vara med och tävla avgörs på den så kallade "slåtterdagen", då två lotter dras i varje distrikt, en för pojkar och en för flickor. Alla tolvåringar har sitt namn på minst en lott, för varje år som går ökas antalet lotter med en lott. När man är arton står ens namn alltså på sju lotter. Eftersom att det råder mycket fattigdom i samhället finns möjligheten att skriva upp sig på fler lotter och få ersättning i form av mat, men därmed öka risken för att bli utvald.

Katniss Everdeen är sexton år. När hon var elva dog hennes pappa, vilket ledde till att mamman blev djupt deprimerad och inte längre orkade ta hand om sina barn. Katniss tog då ansvaret för att ordna fram mat varje dag till mamman, sig själv och sin tolvåriga lillasyster Prim, som hon älskar över allt annat. Katniss försöker skydda henne från allt hemskt där de bor, men mot Hungerspelen har hon inget skydd. Katniss skriver upp sig på så många lotter som hon får för att ordna mat till sin fattiga familj och vägrar låta Prim göra detsamma. Trots detta blir det Prim som blir utvald vid slåtterdagen, och Katniss ser ingen annan utväg än att själv ta Prims plats i spelen...

Jag rekomenderar verkligen att läsa Hungerspelen. Den är extremt spännande, välskriven och bra. Utan tvekan en av de bästa böcker jag någonsin läst.

Boken är den fösta delen av tre, men den kräver inte att man läser nästa del för att få ett fullständigt slut. Själv fastnade jag dock så mycket att jag redan har börjat läsa på del två.

Idag hade skolan en dag som hette "hylla huvudbonaden". Det betydde kort och gott att man skulle komma till skolan med någon typ av huvudbonad, vilket jag såklart gjorde. På skolan vimlade det av hattar och mössor. Allt från att en tjej hade fäst en bh runt huvudet, stora trollkarshattar, vanliga mössor till stormhattar. Själv tog jag bara någon random mössa jag hade liggandes hemma, och så här snygg var jag hela dagen;

Jokke tog den här bilden. Hon älskar "snebilder".

Med de hastiga orden lämnar jag datorn för att springa över till min underbara vän Agnes. It's teatime!

Efter att ha suttit vid datorn i någon timme ikväll var det en tanke som slog mig. Reklamen om olika bantningsmetoder och viktklubbar som finns överallt, och alla vill de övertala mig om att välja just deras sätt att gå ner i vikt. Jag har sett hur många bloggar som helst som handlar om viktminskning, och i hur många tidningar som helst finns bantningstips.

Jag har problem med vikten, det är jag mycket väl medveten om. Fast jag vägrar att hålla på med deras bantningsmetoder. Jag har nämligen inte viktproblem åt det hållet. Jag behöver gå upp i vikt. Var är alla annonser för det? Jag har då inte sett en enda. Nog för att det finns, men jag var tvungen att googla på det för att hitta, det var ingenting som bara råkade finnas i en annons på facebook eller liknande.

Min vikt är 39,1 kg och jag är 153 cm lång. Det innebär att jag har BMI 16,7 och därmed klassas som underviktig. (allt under 19 är underviktigt) Jag har vägd ungefär samma så länge jag kan minnas. Min kropp går inte upp i vikt vad jag än proppar i mig, och hur mycket. Jag har i princip aldrig missat frukost, jag äter alltid tills jag är mätt, och ofta trycker jag i mig lite till och jag får normalt sett i mig strax över en liter mjölk per dag. På en kväll kan jag utan problem trycka i mig en chipspåse, ett kilo choklad och det enda som händer är att jag blir av med lite pengar i och med att jag först behöver köpa allt onyttigt att proppa i mig. (Inte för att det här händer ofta, men det händer) Jag förstår inte vad jag gör fel.

Eftersom att jag är rätt självsäker och aldrig tyckt att jag har varit fet kan jag lätt kolla mig i spegeln och se en smal tjej. Så är det inte för alla. Många, allt för många, ser dessa reklamer för viktminskning och blir påverkad av det, precis som alla på ett eller annat sätt blir av all reklam. Vore det inte för alla modetidningar, reklam för bantning och liknande skulle antalet människor med anorexia minska drastiskt. Visst är det viktigt att gå ner i vikt om man är överviktig, men det är precis lika viktigt att gå upp när man är underviktig. Så som jag är.

Jag funderar på en ny taktik... Att prova att ta nåt random viktminskningsprogram, och göra precis tvärt om. Då kanske jag går uppåt i vikt. Fast det vore nog inte så hälsosamt det heller. Suck.

När jag vaknade i morse nös jag mer eller mindre oavbrutet i tio minuter, men efter en dusch mådde jag skitbra. Är alltså frisk igen! Jag drog till stan och träffade Ämmäh och Achmed, vilket jag är riktigt glad över att jag gjorde. Dagen spenderades med dessa två underbara dreadsfixerade vänner, och efter att vi ätit hemmagjord pizza hemma hos Ämmäh kom även Josefin, eller Jokke som jag kallar henne, och kvällen bara försvann. Tid går verklgen obehagligt fort när man har roligt. Lite synd, för då tar det roliga slut så fort. Det borde vara tvärt om. Så det tråkiga blir överstökat i ingen tid alls, och det roliga varar mycket längre. Fast då skulle jag väl inte uppskatta det roliga lika mycket som jag gör antar jag.

Mot slutet av kvällen tyckte vi att det skulle vara en bra idé att ta lite egobilder på oss fyra. Det gick inte bra på nåt sätt. Det blev alltid någons huvud som blev avkapat någonstans, eller någon som inte kom med på bilden över huvud taget. Eller så blev bilden riktigt suddig. Fast det gör ingenting, för det var roligt ändå. Jag som är bäst lyckades hålla mig hyfsat okapad på alla bilder, utom de suddiga och de som bara jag och någon till var med på. Nästa gång kör vi nog med den där fina funktionen "selftimer". Det brukar fungera mycket bättre för att få med alla på bild.


Klockan är ungefär halv fyra, och jag kan inte sluta le. Jag lär gå och lägga mig ganska snart eftersom att jag trots allt är lite trött och de flesta av mina vänner loggat ut från msn, sen ska jag sova tills min kropp bestämmer sig för att vakna, utan jobbiga väckarklockor som bara drar en massa batteri utan att ändå väcka mig. Det är trots allt söndag.

För några år sedan satt jag och min bror i baksätet på bilen och diskuterade platser vi har kissat på. Högst uppe i Eiffel-tornet och längst ner i Kiruna gruva till exempel. Vi skämtade om att skapa en blogg med avsikten att skriva platser man har kissat på, och betyg, som andra människor kan skicka in. Det blev inte mer än en rolig tanke. Förrän idag.

Jag har varit sjuk, och efter att ha sovit som en stock i många timmar, ätit en massa äpplen så jag nu har ont i magen, snutit ut något som känns som tio liter snor och druckit te med honung i, har jag nu tagit tummen ur röven och skapat denna blogg. Den är på engelska, vilket är bra eftersom att allt låter bättre på Engelska. (om man kan engelska förstås. Jag är lite halv dålig på engelska, så detta är ett extremt bra sätt för mig att bli bättre på det!)

Det man gör är att man skickar ett mail till mig (mailadressen man ska skicka till står tydligt på bloggen) och beskriver en toaupplevelse. När jag fått mailet kopierar jag det jag fått och klistrar in på bloggen. Om man vill får man skicka med bild och en adress till sin egen blogg, som då publiceras i slutet av inlägget, men det är helt valfritt.

Om det kommer att bli nåt av det här, eller om det kommer förbli ett skämt återstår att se. Hur som helst skulle jag vilja se min brors ansiktsuttryck när han ser att den där bloggen vi skämtade om faktiskt finns. Detta betyder inte att jag kommer att sluta skriva här, eftersom att syftet med den nya bloggen är att andra ska skriva och jag mer eller mindre ska kopiera och klistra in.

Igår när jag gick och la mig var jag riktigt pepp på att fara till skolan idag. Sovmorgon, religion och Achmed kommer att vara där en stund på slutet. Det har äntligen slutat regna, och solen skiner tillochmed. Det är fredag, och planerna var att umgås med ett gäng UNFare i princip hela helgen. Vad kan möjligtvis gå fel?

Jag vaknar klockan sex på morgonen och nästan drunknar i snor. Går till toaletten och snyter mig i en halvtimme, innan jag tillslut ger upp och bara trycker upp en paperstuss i näsan och går för att somna om. Jag lägger mig i sängen och fryser. Tar en extrafilt. Fryser fortfarande. En till extrafilt. Fryser fortfarande, men lyckas ändå somna om tills väckarklockan ringde halv åtta.

För tillfället ligger jag i soffan i vardagsrummet. Det är lite varmare i det här rummet än i mitt. Dessutom har jag en varm pyjamas jag endast brukar ha kalla vinternätter, fem varma filtar och ett par varma strumpor. Fryser fortfarande. Jag hade ingen ork för att göra varm choklad, så jag körde på den lata, och lite mindre goda, vägen. Varm oboy, färsk från mikron. Hade Gustav varit här hade han åkt på en massa sura blickar och möjligtvis någon riktigt mesig bitchslap (pga brisk på ork) eftersom att jag nyser i genomsnitt en gång var tredje minut. Nu är det inte så att jag har nåt tix att slå Gustav varje gång jag nyser, utan det är han som ständigt ska säga "aaaaaw" efter varje gång jag nysit, vilket är extremt irriterande, och förmodligen också anledningen till att han gör det.

Just nu har jag fått i mig en febernersättande verktablett och tänker sova. Jag ska göra allt jag kan för att bli tillräckligt frisk att kunna träffa mina vänner lite grann i helgen i alla fall. Om jag lyckas bli tillräckligt frisk för att orka en stund i kväll blir jag extremt glad, men jag kommer definitivt sova hemma. Och jag tvivlar på det. Jag satsar på att bli frisk till imorgon. Här kör vi på "speed-krya-på-mig!"

Efter en riktigt urusel dag tog jag mig efter många om och men till stan. Alla mina kläder utom en mörklila strumpa var svarta. Mjukisbyxor, T-shirt, munkjacka och tillochmed underkläderna. Jag hade förmodligen målat mig svart runt ögonen också, om det inte vore för att jag var för lat. Idag var en mörk dag, och jag ville inte att folk skulle tro att jag har haft den bästa dagen i mitt liv. Det regnade ute så jag valde att vara smart och ta regnjacka. Dock är min regnjacka knallröd. Jag letade också efter mitt svarta paraply med vita noter på. Jag hittade inte den, så jag fick ta ett ljuslila istället. När dagens svarta klädsel ändå gått åt skogen sket jag totalt i att ens försöka hitta mörka skor och tog istället ett par vita gummistövlar med några stora svarta prickar på.

Stämningen sjönk när jag kom in i rummet. Jag som i vanliga fall brukar vara riktigt glad och ha ganska lätt för att få andra på bättre humör tyckte inte att det var så roligt och försökte pressa undan min dåliga dag och fokusera på var jag var just där och då. På ett kafé. Jag, Gustav, Emilia, André och Bodil.

Under kvällen blev jag på bättre och bättre humör, och när vi gick därifrån råkade jag mer eller mindre gå in i Sara, Mårten, Stina, Rasmus och Viktor. Det var fett random, och de vänner jag var med gick iväg eftersom att Emilia hade bråttom till en buss. Mårten satt och såg allmänt lycklig ut där han satt bredvid Stina och Sara såg rätt förvånad ut när hon upptäckte att jag stod där och blängde på henne.

När jag mött upp Gustav, André och Bodil igen var jag på så sjukt bra humör. Hela kvällen hade varit trevlig, och dessutom hade jag råkat träffa på en vän jag inte sett på länge. Jag orkade inte ens bry mig om att vädret var som det var, även om det var bättre än tidigare under dagen. Gustav och Bodil tog så småningom var sin buss hem, och jag och André gick långsamt hem och hade en trevlig pratstund.

Utan mina vänner hade den här dagen varit totalt värdelös. Utan mina vänner hade jag inte vetat vad jag hade gjort.
Jag älskar mina vänner!

Precis som alla människor gör även jag mistag ibland. Den här gången gjorde jag misstaget att ha min mobil (som jag även använder som väckarklocka) i fel rum. Det är ju lite klantigt, för jag som knappt vaknar av ljud som det är märkte ju inte att den tjöt och vibrerade på som ett fån som om den var riktigt arg på min jackficka en våning upp. Tur som jag hade vaknade jag ändå av någon anledning, och såg vad klockan var. Fem minuter innan min första, och enda, lektion. Hade jag själv fått bestämma hade jag somnat om och bara glömt den här dagen, men det gick inte det inte. Det var bara att kliva upp, hälla i sig lite yoghurt och dra på sig en mask för att sedan, hängig och trött, som jag var cykla till skolan i ännu en dag av slaskregn.

Jag tycker inte om att cykla i regn för övrigt. Håller man ögonen öppna får man sjukt ont på grund av regnet, men stänger man ögonen ser man ingenting istället. Jag brukar köra på att kisa, blinka mycket och hoppas på det bästa när jag som en fartdåre cyklar ner för alla backar i den regniga staden och surt släpar cykeln upp för resten av backarna. (Thumbs up för dålig kondition!) 

Väl inne på skolan möttes jag av Ninen som var och hälsade på för dagen. Hon har numera flyttat till fjollträsk (stockholm) och därför ser jag inte henne så ofta, så glad blev jag. Hon var kvar efter min lektion också, så jag fick äta lunch med min underbara vän som jag brukar skrika "apballenisse!" med.

Jag och Ninen på skolan.

Som de flesta redan vet är det den 11:e September idag, och därmed tio år sedan terrorattacken i New York. Tänkte därför uppmärksamma det lite.

Jag var nio år när jag kom till skolan en dag och såg att flaggan var hissad halvägs upp på flaggstången. När jag kom in i klasrummet hade min lärare alla lampor släkta, och ett tänt ljus stod på varje bänk. Flera stycken på hennes kateder. Det var helt tyst i rummet. Alla andra i rummet satt vid sina bänkar och tittade mot tavlan längst fram i klassrummet. Klockan avslöjade att det var några minuter kvar tills vi började och jag satte mig på min plats också och bara väntade.

När alla i klassen hade kommit bröt läraren helt plötsligt tystnaden med att berätta om vad som hänt i New York. Att två flygplan kraschat i två stora byggnader som tillsammans kallades för World Trade Center. Hon berättade att detta orsakat att väldigt många människor har dött, och därför var ljusen tända.

Alla i klassrummet var tysta. Jag tror inte att någon vågade säga någonting. Åtminstone vågade inte jag. Jag tror inte hellar att någon riktigt förstod hur många människor det rörde sig om, och hur hemsk hela den här terrorattacken faktiskt var.

Nu tio år senare har jag kollat på klipp efter klipp på youtube när planen kraschade in i byggnaderna, när anhöriga och överlevande offer har blivit intervjuade och gamla nyhetsändningar. Ändå förstår jag inte mer nu. Hur kan man göra på det sättet? Vad har man frö moral när man faktiskt planerar eller genomför en terrorattack? Jag förstår verkligen inte!

De anhöriga till dödsoffren i New York känner förmodligen tomhet, sorg, längtan och saknad. Och alla känner att det är orättvist. Klockan nio ikväll går jag till min gamla skola, den plats jag som nioåring fick veta vad som hänt. Där tänder jag ljus och håller tyst minut till minnet av alla de som dog i onödan.

Datorn var omstartad, inspelningsprogrammet var igång, mikrofonen var uppriggad och känslan av insperation flödade när jag började sjunga orden som jag slängt samman till en låt. Efter ungefär 20 sekunder skriker mamma "JAG GÅR OCH LÄGGER MIG NU!", vilket resulterade i att det kom med i inspelningen (vilket i och för sig är ganska roligt) och jag var tvungen att sluta spela in.

Det här är en av de väldigt många anledningarna till att jag vill bo själv. Jag vill kunna spela in musik mitt i natten utan att väcka någon som blir sur. Det är på natten jag har mest insperation, skaparglädje och lust för att göra någonting över huvud taget. Jag har många påbörjade musikprojekt som det inte har blivit någonting av eftersom att det här händer ganska ofta. Texten jag hade nu kan jag förståss skriva ner, men det känns så onaturligt att sjunga in en text som står på ett papper, istället för det som råkar finnas i ett huvud. Det är oftast så jag gör mina låttexter. Jag sjunger det jag känner att jag vill sjunga för stunden, spelar in det och lyssnar sedan på vad jag sjöng och lär mig texten den vägen. Det känns mycket bättre så.

Jag har funderat en stund på om jag borde skriva ner låttexten jag skrev eller inte, men har efter många om och men kommit fram till att jag borde låta bli. Kommer jag inte ihåg den imorgon var den inte vär att skrivas ner i alla fall. Om inte annat kan jag använda samma melodi till en helt ny text.

Good plan.

Mina kosshörlurar har efter många om och men börjat gå i pension. Jag har "lånat" de från min pappa, och han köpte dessa hörlurar strax efter att min storebror blev född (1986). Idag slutade den högra hörluren fungera, vilket jag fann väldigt komiskt eftersom att den gick sönder just när jag lyssnade på "Calefornia dreaming" av Mamas and the papas" Det innebär att jag bara får höra andrastämman, eftersom att de två olika stämmorna är panorerade på varsin högtalare.

Jag måste säga att jag tycker om kosshörlurar. De ger bra ljud och dessa har hållt i 25 år, och jag har ändå använt de ganska flitigt, sen jag helt oartigt tog de av min pappa för tio år sedan. Lite lessen är jag att jag behöver investera i nya hörlurar, eftersom att det kostar pengar, men det är fett värt det. Ja, när jag inte är skyldig pappa en massa pengar förståss. Får leva med monoljud i hörlurarna om nätterna tills vidare, datorhögtalarna fungerar ju fortfarande, även om de knappt har någon bas. Well well.

Jag är hemma efter en helg i England. Bröllopet jag var på var väldigt mycket roligare än jag trodde det skulle bli, eftesom att jag trodde att jag skulle spendera hela kvällen ensam i ett hörn eller nåt. Så blev det inte. Efter att vi hade ätit en sjukt god middag blev det helt plötsligt dans. Ett band som spelade Irrländsk folkmusik spelade instrumentala och folkmusikaktiga versioner av svensk julmusik (jag blev ganska förvånad när texten "hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda kotte vara gla" dök upp på aoutomatik i huvudet) och så fick vi dansa några sjukt skumma irrländska danser som i princip ingen lyckades hänga med på. Jag pratade med nästan alla. Den enda jag inte pratade med var 97 åringen. Jag försökte, men jag fick inte en syl i vädret! Jag har aldrig varit med om att någon pratar mer än vad hon gör! Även på detta bröllop var hon den som dansade mest.

Jag är så glad för Christopher och Lizzies skull, för de är verkligen sjukt fina tillsammans! När jag var på bröllopet insåg jag hur mycket jag faktiskt har saknat mina engelska kusiner Andrew och Christopher. Sist jag träffade dem var för tre år sedan, när Andrew gifte sig med Po, och innan dess har jag bara träffat de totalt fyra eller fem gånger. För alla som känner mig kan jag säga att Andrew är ungefär lika konstig och speedad som jag är, fast om man lägger till en effekt av ungefär tjugo stora koppar med starkt kaffe också. Christopher är ganska lugn av sig, men hans fyndiga skämt är så dåliga att det nästan gör ont. (Varför man nu säger att ett skämt är dåligt när det uppenbarligen fungerade för att locka fram ett skratt)

Vid middagen höll Lizzies pappa, Andrew, Tim, Tony och Christopher själv tal. Mitt favoritcitat bland alla tal var "Whenever you are wrong, admit it. Whenever you are right, shut up!".

Hur som helst. En liten bildbomb med random bilder i nån random ordning. (dvs, i fel ordning) Jag har tagit alla bilderna uteom en som Po hade laddat upp på facebook. Tankar om bilderna står under bilderna.

Christopher och Lizzie som skär upp bröllopstårtan! Den var för övrigt inte speciellt god, men den gav en energikick som heter duga! Efter tårtan var jag på dansgolvet när de spelade en massa dansvänliga radiolåtar och hoppade omkring så jag fick världens skavsår av mina klackeskor... Inte en bra idé att hoppa runt i sådana skor när man egentligen inte ens kan gå i klack. Nu har jag lärt mig det. ...Igen...

Po och jag framför den otroligt söta bilen som brudparet åkte i. Det syns inte att jag hade klack på just den här bilden, men det spelar ingen roll. Po är gravid, så vi passade på att säga grattis till henne och Andrew också medan vi ändå var där. Det märks på henne att hon längtar efter barnet, vilket är jätteroligt! 

Bröllopsfotografen som skulle ta kort på brudparet och... eh... några till. Typiskt Andrew att posa på detta sätt, och få med sig alla andra att göra likadant, på en sådan här typ av bild. 

Det här är bilden jag tog från facebook. Brudparet som får konfetti slängt över sig. Det var väldigt roligt att slänga små färgglada pappersbitar på dem. I sverige slänger man tydligen okokt ris har jag hört. Om jag någonsin gifter mig ska jag inte låta någon slänga ris på mig, eftersom att jag inte äter ris. De får slänga okokt pasta istället. Blir säkert skitbra!

Andrew som tar kort på en grupp människor. När jag ser den här bilden tänker jag "kostymnisse". Extremt roligt att de senaste två gångerna jag sett Andrew har han haft på sig kostym, men i vanliga fall har jag ganska svårt att tänka mig honom uppklädd.

Annars passade vi på att vara i London en dag, när vi ändå var i närheten och idag när vi flög hem har jag sovit nästan hela dagen, till och med på flygplanen, trots att det har låtit som att motorerna skulle lägga av lite nu och då och jag har varit extremt nervös. Jag förstår inte riktigt var den typen av flygrädsla kom från, eftersom att jag ändå har flugit ganska mycket i mitt liv, och när jag fick så där svårt att andas var jag redan nere på marken igen.

Well well.

Imorgon väntar skolan och min första ensemble B lektion. Det lär bli ganska spännande eftersom att jag missade förra veckans lektion på grund av schemafel. Så nattens onödiga information om mitt liv som ingen egentligen vill veta i allafall; Jag ska ta och duscha och sen sova. God natt!

Check title.

Hotellrummet vi ar i har en iMac med internet man far anvanda gratis, sa nu sitter jag har i Bristol och slosar upp en massa tid till att blogga. Min storebror ligger pa sangen bakom mig och sover, och mina foraldrar ar i ett annat rum. Sjalv vill jag vara ute och se mig omkring, det ar inte direkt varje dag jag befinner mig i Bristol, men jag blev nedrostad och far darfor stanna inne.

Pa bussen mellan London och Bristol fick jag en chokladkaka av pappa. Jag var fett trott, sa jag tackade, tog emot den och somnade. Nar jag vaknade nan timme eller tva senare tyckte Philip (min storebror) att jag skulle ata den. Jag oppnade den, och eftersom att det hade varit sjukt varmt i bussen var den ganska smalt. Vi fann detta hysteriskt roligt och undrade varfor vi inte hade med oss en sax, for det hade nastan behovts. Den var sa seg! (Och detta var vanlig mjolkchoklad)

I morgon ar det brollop. Jag onskar att jag inte hade klippt haret hos en frisor, for det blev bajs och dessutom fick jag betala for det. Fast det ar inte hela varlden, det ar bara har och det vaxer ut igen. An ar jag ung. Philip har fatt aran att sitta bredvid mrs Charles (dvs min kusins farmor som ar 97 ar gammal) och behover darfor  ganska mycket somn om han sa klara av att prata med henne. Jag har aldrig traffat nan som pratar sa mycket som hon gor! Hon ar helt fantastisk. Nar Andrew och Po gifte sig for tre ar sedan dansade hon mest av alla och tog en taxi till flygplatsen nar brollopet var slut. Hon skulle till vastindien och hoppa bungy jump.

Klockan har ar tio, dvs klockan gar en timme efter sveriges klocka. Vi ska upp klockan sju halv atta nanstans och jag ska orka springa omkring och vara artig i finklader en hel dag, sa jag planerar faktiskt att sova min forsta tidiga kvall pa riktigt lange. Kanns skumt.

Well well. That's life.

Om jag öppnar min kalender och läser vad som står på just det här datumet, den andra september 2011, så ser jag att det står "flyger till england 09.35". Klockan är efter tolv, så nu är dagen inne. Precis som alltid när jag ska åka till England är jag uppe alldeles för länge och gör absolut ingenting vettigt alls. Jag hade planerat att gå och lägga mig tidigt för att vara utvilad, men riktigt så blev det inte. Jag började lyssna på irrlänsk folkmusik och fastnade här. Sen kan jag inte hjälpa att jag har blivit lite lätt flygrädd efter den senaste flygresan jag gjorde, så lite nervös är jag allt.

De som känner mig vet att jag har haft några bloggar genom tiden, men för några timmar sedan tog jag ett stort steg och låste alla gamla bloggar. Eller snarare nästan alla bloggar, de jag inte minss lösenordet till längre struntade jag i. Det är alltså bara här jag kommer att uppdatera om mina tankar, mitt liv och vad jag nu kan tänkas vilja skriva ner. När jag kommit hem från England kommer jag att sluta undvika att skriva ut namn och jag kommer dessutom att publicera bilder också, om jag känner för det. Jag ska på bröllop, min kusin gifter sig, så jag kan tänka mig att det kan bli någon fin bild eller två att ha i första inlägget som "ickeanonym", eller vad man nu ska kalla det för.

Kvar att göra innan jag åker är att ladda upp batteriet i min kamera och att packa ner den. Det känns bra att allt annat är ordnat redan, eftersom att jag brukar packa strax efter sista minuten i vanliga fall. Min storebror har kommit hem för att kunna sova så länge som möjligt i morgon bitti innan vi åker, och jag själv börjar också göra mig i ordning för att sova. Trots allt vill jag ju undvika att se ut som en zoombie på flyget. Tänk om personalen inte släpper ombord mig då? Inte okej.

Mörkret har fallit, folk sover och jag sitter själv vaken. Som vanligt. Dörren till toaletten står öppen och blottar en fläkts surrande ljud. Varje andetag avslöjar för omvärlden att jag än är vid liv, och varje gång jag trycker ner en tangent hörs ett litet hammrande ljud. Jag flyttar på mig. Stolen gnisslar, nycklarna i min ficka rasslar till och mina ben skrapas mot stolsdynan. Min klocka tickar, trots att den har stannat på tjugofem i elva för länge sedan. Ute viner vinden och regnet slår mot fönstret. 

Kanske är jag själv här, men jag är inte ensam. Lampan bredvid mig utstrålar ett svagt, mysigt sken och datorn gör det möjligt för mig att skriva ner vad jag tänker på, utan att behöva hitta penna och papper i oredan på mitt skrivbord.

För att ha lampan bredvid mig tänd måste jag starta strömmen till eluttaget den är kopplad till, vilket innebär att basförstärkaren, keyboarden och mitt lilla mixerbord jag har för inspelning också får liv i sig och gör ett litet surrande ljud när elekriciteten strömmar igenom.

Frysen rakt bakom mig drar en hel del el för att hålla sig kallt. Det låter gansk ansträngt, ungefär som när en av mina bästa vänner försöker sjunga. Pannrummet är nära mig. Det låter väldigt mycket, i en ganska dov ton. Öppnar man dörren till rummet hörs ett knarrande också. Det vet jag, för jag har gömt mig där inne när vi lekt kurra gömma fler gånger än jag kan räkna på fingrarna till det senaste året. Även elementet från rummet bredvid surrar. Det hörs inte mycket, men tillräckligt för att jag ska lägga märke till att det finns där.

Mina läppar har sen länge format sig till ett léende. Jag hör inget oljud. Inget surrande, inga brus och inga andetag. Jag hör musik, inspiration och livstecken. Det måste vara det här som kallas tystnad.