gueog

Jag hittade ett gammalt filmklipp från sjuan. Jag var tretton år då, vi hade öppet hus, och vår musiklärare tyckte att varje klass skulle spela upp en låt var. Jag fick sjunga, vilket var en fruktansvärt dålig idé med tanke på att jag var fullkomligt tondöv. Det lät verkligen fördjävligt, men folk strömmade in och kollade iallafall.

Den här upplevelsen kommer jag ihåg väldigt väl. Tiden stannade och jag upptäckte någonting jag tyckte om att göra. Stå på en scen inför publik och sjunga. Jag gav allt och i sista refrängen klappade publiken med. Visserligen fruktansvärt mycket i otakt, men det var ändå magiskt. När jag klev av scenen jublade publiken åt oss. Många som jag inte hade någon som helst aning om vilka de var kom och berömde mig. Jag kommer ihåg att det kändes konstigt, framförallt med tanke på att hon som sjöng låten efter vår hade sjukt underbar sångröst och inte missade en enda ton, och det var inte lika mycket publik som lyssnade på henne.

Idag är jag inte längre tondöv. Alla timmars töntigt sjungande i duschen har lönat sig och jag har uppträtt många gånger fler. Den kvällen då jag var tretton lärde jag mig någonting riktigt viktigt. Står man i centrum på scen kan man inte stå och se död ut, man måste ha scennärvaro. Framförallt om man är i en fartig låt spelar scennärvaron större roll än att träffa alla toner. Eller så var precis alla i publiken totalt omusikaliska, men det är inte så troligt.