UNF på norrbyskär
Jag har ganska så nyss vräkt i mig en massa kakor och mjölk för att trösta min sorg om att en av de bästa helgerna i mitt liv är över. Jag och ca 40 andra UNFare stack bort till Norrbyskär och hade ett underbart läger där vi bland annat klättrade på klättervägg, staplade backar ovanpå varandra, gick en äventyrsbana några meter upp i luften, paddlade kanot, hade läger eld med allsång, pysslade och lekte lekar.
När man skulle gå höga hinderbanan, klättra på klätterväggen eller stapla backar behövde man en säkerhets utrustning på sig. Denna bestod av ett långt rep som man knöt på sig på det sätt som instruktörerna visade, och sedan "krabbklor" som satt fast i stället man höll till på. Typ ett hinder på hinderbanan, klätterväggen eller där man staplade backar. Conny tyckte att man skulle sälja dessa som dyra kalsonger. "Det gör till en början ont att ha de på sig, sedan är de bara obekväma, det tar en halvtimme att ta på sig dem, de täcker inga personliga delar och man behöver hjälp att få av sig dem. De är den ultimata skoluniformen!" Det skulle nog bli en jätte hit, jag säger GO FOR IT!
Några stycken "apelsiner" och "äpplen" med dessa "kallingar".
Jag som staplar några backar. Jag lyckades få 15 stycken på varandra, men när jag skulle lägga dit den 16:e rasade hela tornet. Jag är förvånad att jag ens klarade över fem, med tanke på hur dålig balans och korta ben jag har.
Jag är osäker på vad det var den här tjejen hette, men hon var iallafall på väg ner från klätterväggen här.
Jag lämnade min kamera nere på marken när jag gick upp på höghöjds hinderbanan och då var det någon som tog kort på mig. Jag har en ganska grov misstanke om att det var Conny, för det var han jag lämnade kameran till och han skrek upp att jag inte fick gå över det där gapet förrän han hade fixat en sak. Sjukt fin bild iallafall.
Lite senare på banan, när jag stod och väntade på att delen på banan som jag skulle gå på skulle bli ledig, hörde jag Conny skrika; "vänta, jag ska bara ta av mig kallingarna, de börjar bli lite för obekvämt!". För stunden hade jag totalt kopplat bort att vi kallade säkerhets-snöre-utrustnings-grejen för "kallingar", så jag tittade förvirrat ner på honom. Det var inte så smart, för när man inte har fötterna på marken (i ett sådant här sammanhang) och kollar ner ser det alltid ut som att man är högre upp än vad man egentligen är och precis efter att jag hade kollat ner skulle jag gå över ett par stockar på vajrar som vinglade jätte mycket. Med min extremt dåliga balans kändes det som att jag skulle ramla ner flera gånger. Måste bara säga att jag tror inte att jag någonsin har träffat ett träd som var så kramgo som trädet mitt uppe i luften var.
Jag har inga bilder från när vi paddlade kanot, då jag var rädd för att kameran skulle ramla i vattnet och bli blöt. Men det var sjukt mysigt att paddla kanot. Vi paddlade igenom några skeppsvrak och på ett ställe var det ganska trångt, så man fick lägga ner sin åra i båten och putta sig själv framåt med hjälp av väggarna. Hade jag haft min kamera med mig hade det funnits en risk att den hade blivit blöt, för det var en kille som skvätte vatten när han paddlade, vilket han och den han paddlade med gjorde ganska nära mig och Alexandre.
När det började bli kväll tyckte Conny att han skulle gå ut och kolla på havet, och undrade vilja som ville följa med. Några stycken ville, och där skojade vi om personmeddelandet "STEN DYK EJ!" som stod på, ja, en sten.
Jag sprang i förväg för att kolla om vattnet var kallt. Det var ungefär lika varmt som jag hade väntat mig att det skulle vara. Jag har dock ingen aning om vem som hade min kamera just då, för ganska uppenbarligen var det inte jag som hade det. Jag vet dock att det där är jag, för jag hade sprungit i förväg och var därför där först och när jag gick därifrån satt två personer kvar och jag hade min kamera. Hmm. Kan det vara Conny som var "boven" igen?
En bild som togs på stenen. Vi ligger typ på texten "STEN DYK EJ". Eftersom att jag ville att alla som var där skulle vara med på bild satte jag igång "self-timer", la kameran på dens fodral för att inget huvud skulle bli avkapat och sprang och slängde in mig nånstans i högen, så det blå som syns på botten av bilden är mitt kamerafodral.
När vi skulle grilla på kvällen bevisade jag hur klantig jag kan vara ibland genom att tappa min mobil i min kåsa med nyponsoppa. Mobilen blev ganska kladdig, och högtalaren på den slutade fungera tills mobilen hade torkat igen. Jag typ föll i marken i ett skrattanfall, för det här tyckte jag var hysteriskt roligt, men samtidigt lite sorgligt, för halva min "3 för 100 :-" lapp försvann, och nu har jag inga fler sådana lappar kvar.
Allsång och fika vid brasan på lördagkvällen. Det var en sjukt underbar stämning!
Vi kom till Norrbyskär omkring fem på kvällen i fredags och vi for hem idag. När klockan var kvart i ett gick vi ombord på färjan som tog oss bort från ön, och då passade vi på att ta en gruppbild på alla de som ville vara med på bild.
En gruppbild på massa underbara människor.
Kort sagt, det enda som hade kunnat få den här helgen bättre skulle ha varit om min älskade Mattias var där, eller om det åtminstone fanns några Bamse-plåster. (vanliga plåster är inte lika coola)
Now, Paj out. C YA!
När man skulle gå höga hinderbanan, klättra på klätterväggen eller stapla backar behövde man en säkerhets utrustning på sig. Denna bestod av ett långt rep som man knöt på sig på det sätt som instruktörerna visade, och sedan "krabbklor" som satt fast i stället man höll till på. Typ ett hinder på hinderbanan, klätterväggen eller där man staplade backar. Conny tyckte att man skulle sälja dessa som dyra kalsonger. "Det gör till en början ont att ha de på sig, sedan är de bara obekväma, det tar en halvtimme att ta på sig dem, de täcker inga personliga delar och man behöver hjälp att få av sig dem. De är den ultimata skoluniformen!" Det skulle nog bli en jätte hit, jag säger GO FOR IT!
Några stycken "apelsiner" och "äpplen" med dessa "kallingar".
Jag som staplar några backar. Jag lyckades få 15 stycken på varandra, men när jag skulle lägga dit den 16:e rasade hela tornet. Jag är förvånad att jag ens klarade över fem, med tanke på hur dålig balans och korta ben jag har.
Jag är osäker på vad det var den här tjejen hette, men hon var iallafall på väg ner från klätterväggen här.
Jag lämnade min kamera nere på marken när jag gick upp på höghöjds hinderbanan och då var det någon som tog kort på mig. Jag har en ganska grov misstanke om att det var Conny, för det var han jag lämnade kameran till och han skrek upp att jag inte fick gå över det där gapet förrän han hade fixat en sak. Sjukt fin bild iallafall.
Lite senare på banan, när jag stod och väntade på att delen på banan som jag skulle gå på skulle bli ledig, hörde jag Conny skrika; "vänta, jag ska bara ta av mig kallingarna, de börjar bli lite för obekvämt!". För stunden hade jag totalt kopplat bort att vi kallade säkerhets-snöre-utrustnings-grejen för "kallingar", så jag tittade förvirrat ner på honom. Det var inte så smart, för när man inte har fötterna på marken (i ett sådant här sammanhang) och kollar ner ser det alltid ut som att man är högre upp än vad man egentligen är och precis efter att jag hade kollat ner skulle jag gå över ett par stockar på vajrar som vinglade jätte mycket. Med min extremt dåliga balans kändes det som att jag skulle ramla ner flera gånger. Måste bara säga att jag tror inte att jag någonsin har träffat ett träd som var så kramgo som trädet mitt uppe i luften var.
Jag har inga bilder från när vi paddlade kanot, då jag var rädd för att kameran skulle ramla i vattnet och bli blöt. Men det var sjukt mysigt att paddla kanot. Vi paddlade igenom några skeppsvrak och på ett ställe var det ganska trångt, så man fick lägga ner sin åra i båten och putta sig själv framåt med hjälp av väggarna. Hade jag haft min kamera med mig hade det funnits en risk att den hade blivit blöt, för det var en kille som skvätte vatten när han paddlade, vilket han och den han paddlade med gjorde ganska nära mig och Alexandre.
När det började bli kväll tyckte Conny att han skulle gå ut och kolla på havet, och undrade vilja som ville följa med. Några stycken ville, och där skojade vi om personmeddelandet "STEN DYK EJ!" som stod på, ja, en sten.
Jag sprang i förväg för att kolla om vattnet var kallt. Det var ungefär lika varmt som jag hade väntat mig att det skulle vara. Jag har dock ingen aning om vem som hade min kamera just då, för ganska uppenbarligen var det inte jag som hade det. Jag vet dock att det där är jag, för jag hade sprungit i förväg och var därför där först och när jag gick därifrån satt två personer kvar och jag hade min kamera. Hmm. Kan det vara Conny som var "boven" igen?
En bild som togs på stenen. Vi ligger typ på texten "STEN DYK EJ". Eftersom att jag ville att alla som var där skulle vara med på bild satte jag igång "self-timer", la kameran på dens fodral för att inget huvud skulle bli avkapat och sprang och slängde in mig nånstans i högen, så det blå som syns på botten av bilden är mitt kamerafodral.
När vi skulle grilla på kvällen bevisade jag hur klantig jag kan vara ibland genom att tappa min mobil i min kåsa med nyponsoppa. Mobilen blev ganska kladdig, och högtalaren på den slutade fungera tills mobilen hade torkat igen. Jag typ föll i marken i ett skrattanfall, för det här tyckte jag var hysteriskt roligt, men samtidigt lite sorgligt, för halva min "3 för 100 :-" lapp försvann, och nu har jag inga fler sådana lappar kvar.
Allsång och fika vid brasan på lördagkvällen. Det var en sjukt underbar stämning!
Vi kom till Norrbyskär omkring fem på kvällen i fredags och vi for hem idag. När klockan var kvart i ett gick vi ombord på färjan som tog oss bort från ön, och då passade vi på att ta en gruppbild på alla de som ville vara med på bild.
En gruppbild på massa underbara människor.
Kort sagt, det enda som hade kunnat få den här helgen bättre skulle ha varit om min älskade Mattias var där, eller om det åtminstone fanns några Bamse-plåster. (vanliga plåster är inte lika coola)
Now, Paj out. C YA!
Kommentarer
Trackback
