Vilken tur att det är sommarlov

Som alltid när det är sommarlov, eller egentligen vilket lov som helst, så sitter jag uppe hela natten och sover bort hela dagen. Den här gången för att jag inte kan somna. Jag har för mycket att tänka på, ingen vidare lust att sova och en enorm lust att spela piano. Jag försökte faktiskt sova för ett tag sedan, men det gick åt helvete. Det jag som mest skulle vilja göra nu är att bara gå en och en halv meter till vänster, trycka på startknappen på mitt elpiano och spela. Men det kan jag inte, folk sover och jag hittar inte mina hörlurar.

Jag kom hem i förrgår (eller ja, söndags, det kanske räknas som en ny dag när klockan är efter tolv) efter en resa. En resa som började den 13:e juli med att Gustav kom hem till mig och sov över. Den 14:e satte vi oss på ett tåg, och jag var hemma igen den 25:e juli.

Den här resan har varit underbar. Jag har träffat en massa underbara UNFare, jag har sett Regina Spektor och In Flames LIVE och jag har fått minnen som jag inte kommer att glömma i det första taget. Bäst av allt, jag har varit kär i en viss person ett tag, och han har varit kär i mig minst lika länge. Ingen av oss hade vågat säga någonting till den andra, men tillslut så tog han mod till sig.
Jag har fortfarande inte smält att det faktiskt hände! Dina ord.. Jag hör de fortfarande när jag blundar, och lyckoruset kommer tillbaka gång på gång.
"Känner du mitt hjärta? Det slår för dig"

Det här är en bild från sista kvällen på trästocksfestivalen. Av någon anledning fick vi för oss att det skulle vara en bra idé att byta kläder med varandra. Det var det inte, mina röda byxor är ganska uttänjda nu. Fast det gör ingenting, för de var redan lite för stora i midjan redan innan, nu behöver jag bara ha ytterligare tre steg in på skärpet, och det var extremt roligt. Frågan är bara HUR det kom sig att jag helt utan problem kunde ha hans byxor. Jag behövde inte ens skärp! (Dock hade jag på mig skärp ändå, bara för att det var snyggt) Mysteriumet om hur han lyckades ta sig i mina byxor utan att han fick blodstopp, eller att de sprack är ännu större. (dock lyckades han inte riktigt knäppa gylfen...)

Mattias.. En underbar människa, med en underbar personlighet och ett underbart leende. För några veckor sedan så sms-flirtade vi lite. Det gick mest ut på att han gav mig en komplimang, och jag gav honom en förolämpning (eller snarare ren fakta) tillbaka. Tillexempel sa han att jag hade mycket personlighet, vilket fick mig att svara att han hade mycket hår. Några sms senare så skrev han till mig att jag hade en fin rumpa. Jag höll inte med. Efter en stund så hade vi (eller snarare jag) bestämt att den dagen jag var hårigare än honom så hade jag en fin rumpa.
-Mattias vaxade/rakade hela sin underkropp.

Fullt serriöst, det här är utan tvekan det absolut finaste någon någonsin har gjort för mig!

Därav mina funderingar och den enorma lusten att spela piano. Jag kan inte sluta tänka på Mattias, min underbara mango och jag har inte spelat piano ordentligt på snart två veckor! (Om jag skulle vara beroende av någonting så skulle det DEFINITIVT vara av att spela piano)

Jag saknar Mattias. Jag längtar så sjukt mycket tills det har gått tre veckor, för då kan jag återigen känna hans varma läppar mot mina, ett lyckorus genom kroppen och lite smärta i nacken tack att jag ska vara så förbannat jävla kort.

En annan tanke som har slagit mig. Jag är lyckligt kär. Hur kommer det sig då att jag fortfarande hatar kärlek?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0