Svaret blev nej.

Besvikelse. Nog för att jag förstod att jag skulle bli lite lessen, men att det skulle spela så stor roll kunde jag inte ana. Tänk vad lite som krävs för att rasera allt. Jag ville så gärna gå den där kursen. Det var just den kursen som gjorde att jag valde den här skolan från början, och jag känner inte att jag riktigt fick en ärlig chans i fjol. Skolan gav mig stora mängder ångest och varje dag jag var där ville jag inget hellre än att ta mig därifrån. Min klass ville inte ha någonting med mig att göra, vilket resulterade i att jag kände mig ivägen, ovälkommen och överflödig. Jag vågade inte säga det jag ville och när jag väl gjorde det i alla fall blev jag dumförklarad. Jag får inte gå om kursen för att jag redan har ett betyg i kursen. Ett betyg som jag känner att jag inte förtjänar eftesom att jag knappt gjorde någonting. Jag vill så gärna gå ut gymnasiet och känna att jag varit delaktig i prosessen av just den kursen, men eftersom att jag råkar vara född fel år så får jag inte det. Eftersom att jag inte riktigt kunnat trivas på skolan under min gymnasietid innebär det att jag på sätt och vis har slösat bort tre, snart fyra år av mitt liv för ingenting. Nu med facit i hand önskar jag att jag hade valt en annan skola. Det här känns så surt eftersom att gruppen som har den kursen i år välkomnar mig och lyssnar på vad jag har att säga. Nu har jag så sjukt mycket idéer och nu känner jag att jag kan tillföra någonting till gruppen. Men nu får jag inte.

Om någonting är detta ett bevis på att det inte lönar sig att vara ärlig. Jag gick till rektorn och frågade om hur det skulle bli med den här kursen och förklarade precis varför jag ville ha den. Han kollade om jag hade betyg i den, vilket jag hade, sa nej och vägrade diskutera saken mer eftersom att det skulle gå emot deras system. Hade jag å andra sidan inte gått dit och sagt någonting hade han inte märkt det, och då hade jag fått gå den kursen jag valde linjen för.

När jag kom hem bröt jag ihop på golvet. Jag låg och bara grät i en halvtimme innan jag hörde att någon kom in genom ytterdörren en våning upp. Precis som alltid var det bara en sak att göra. Resa sig upp, tårka bort tårarna och skölja ansiktet. Det hade varit så otroligt skönt att bara få gråta klart för en gångs skull, men eftersom att jag inte längre var ensam kunde jag inte. Nu sitter jag åter igen uppe en natt då jag egentligen borde sova. Jag börjar tidigt, och dessutom med en kurs som jag personligen tycker är svår, inte vill ha men som är obligatorisk. Det här är den enda stunden jag får för mig själv i mörkret. Det hade varit så mycket lättare att bara bo själv. Att få komma hem till ett tomt ställe, få gråta ut alla tårar som hållt sig gömda utan att behöva bry sig. Då skulle jag inte behöva sitta uppe natt efter natt i ensamt mörker och bara längta bort.

Förra året hade jag någonting som jag värderar högre än allt guld i världen. Trettio mil bort fanns det en person som kunde få mig att glömma bort allt som tyngde mig genom att bara existera. Varannan vecka gick jag med glada steg bort från helvetet som kallas skola för att sätta mig på en lång bussresa för att ta mig till honom. Fem och en halv timmes bussresa två gånger på en helg. Nog var det jobbigt med ett långdistansförhållande, men det var han värd. Det var så skönt att bli välkomnad i en annan stad, och bara släppa allt skit där man bor. Eller de helger han kom till mig. Då blev den här staden helt plötsligt mycket vackrare. Veckorna var ångestfyllda, men jag hade helgerna att längta till. Då stod jag ut.

Nu har jag inte kvar honom. Däremot har jag en klass som inte stöter bort mig. Jag tycker att det ska vara så synd att jag mår skitdåligt av att inte få gå den där kursen, för det drog mig från min nyfunna kärlek för skolan tillbaka till de ångestfyllda känslorna.

Någon sa en gång att skolan kändes som en fabrik, och eleverna är produkter. De börjar som glada fantasifulla barn och putsas och slipas i elva, tolv, tretton år någonting, för att sedan komma ut till arbetslivet. Jag har aldrig kunnat relatera så mycket till den här liknelsen som nu. Det var som att prata med en vägg. Men förståss, jag är elev, vilket innebär att jag är en livlös produkt. Då har jag inte några åsikter, känslor eller tankar. Jag ska bara slipas till så systemet får mig att tycka och tänka precis som de vill att människor ska tycka och tänka.

Jag känner verkligen att jag har slösat bort mitt liv på en värdelös skola. Tack systemet, tack.

Än är jag kvar

Det visade sig att jag kommer att få pengar snart. 1500 kronor för att vara mer exakt. Pengar som jag totalt hade glömt bort att jag skulle få, och därmed inte räknat med. Dessa pengar kommer att gå raka vägen in till ett sparkonto, där jag sparar ihop pengar till att kunna flytta hemifrån. Min plan för tillfället är att lägga undan 300 kronor från mitt studiebidrag i månaden till detta sparkonto. Jag har kollat upp mitt schema och insett att jag inte kommer att klara av skolan om jag söker jobb också, och då tycker jag attt det är smartare att fokusera på skolan så jag får gå ut gymnasiet nån gång. Det kommer att gå sakta att få ihop pengar på detta sätt, men det är en början i alla fall, och inte alltför ansträngande. Eftersom att jag dessutom inte ska resa 30 mil tur och retur mer eller mindre varannan helg längre så kommer detta inte att bli någon större ansträngning.

Jag slutade skolan för lite mer än en timme sedan och än är jag kvar här. Egentligen skulle jag ha slutat nyss, men dansarna hade inspark med ettorna så lektionen gick bort. Vi har ju inga ettor att sparka in, så vi blev helt lediga på den tiden istället. Lektionen som uteblev var religion, vilket jag tycker är synd. Religion är inte mitt favoritämne, långt ifrån, men det kommer att bli riktigt intressant att läsa det med just den här klassen. Blir det inte många diskussioner blir jag fett besviken.

Jag har bestämt vad jag ska göra på mitt PA100 (projektarbete). Det känns otroligt skönt, och jag har redan börjat planera det lite. När jag skulle göra det ifjol tog det mig halva hösten att komma på vad jag ville göra, vilket sög, och sen bestämde jag mig för att göra arbetet i år istället. Klokt val, för jag hade  stressat sönder och legat som åtta dallriga och sönderstrimlade geleremsor med lite benbitar i just nu om jag inte hade gjort så.

Att jag är kvar här på skolan känns så random. Det är inte det att jag har en massa jobb kvar att göra, vilket skulle vara den naturliga orsaken till att stanna kvar extra länge på en fredag efter skolan. Det är det att jag är lat. Min cykel står ute i den fuktiga luften och bara väntar på att jag ska sätta rumpan på sadeln så jag får en sådan där obehaglig fuktig fläck på mina byxor. Cyklar jag hem möts jag av oredan i mitt rum som jag måste fixa till, och cyklar jag till stan möts jag av vänner. Stan låter mer lockande, både för att det är roligare och närmare. Fast rummet måste verkligen städas. Till och med jag är less.

Hmm....

Vi kör på stan.

Glädjen som kan beskrivas med tre ord.

Jag köpte choklad!

Den här dagen hade inte kunnat vara bättre. Jag vaknade visserligen lite senare än vad jag hade tänkt, men jag tog mig till skolan i tid. Första lektionen var med mediatvåan. Läraren hade jag i ettan också, eller halva ettan snarare. Hon är en riktigt bra lärare, så jag är glad. Dessutom fick jag den trevliga överaskningen att eleverna i klassen pratade med mig. Inte för att de var tvugna till det, utan för att de faktiskt ville. Jag blev verkligen fett med chockad. Jag tror jag aldrig har kännt mig så välkommen på en lektion förut. Dessutom har sammhällskunskap aldrig varit så intressant som idag heller. Vi skulle diskutera i små grupper, och jag fick vara delaktig.

Lektionen tog slut och jag gick och hämtade ut en ny dator, en så kallad tegelsten. Vad jag har hört om den ska den vara bättre än den jag hade i fjol, men eftersom att jag inte använde datorn till mer än skolarbete och förmodligen inte kommer att göra det i år heller så tror jag inte att jag kommer att märka någon större skillnad. Om man bortser från att den nya är större och klumpigare förståss.

Andra lektionen satt jag med två nära vänner till mig. Det visade sig vara samma fröken stirra-mig-inte-på-rumpan-lärare som i fjol, men jag tror att det kommer att gå bättre i år eftersom att klassen inte mer eller mindre viker av åt ett annat håll när jag är i närheten, vilket var fallet förut.

Tredje lektionen. Bäst. Sceniskt musikprojekt. Jag kanske får ha det, men bara kanske. Jag hade det i fjol, men kände ming inte ett skvatt välkommen, jag var sjuk en del, deprimerad en del, min dator blev stulen och ingen lyssnade på mina idéer. Jag kände mig inte delaktig då, och nu i efterhand känner jag inte att jag riktigt har förtjänat ett betyg i kursen, trots att jag har ett. Därför hoppas jag på att få gå om den, vilket jag kanske ska få göra också. Om jag har tur. Jag väntar på rektorns besked. När jag var där idag, vilket jag var för att itne få frånvaro, satt vi och brainstormade idéer. Precis som på tidigare två lektioner fick även jag säga det jag ville säga, ingen dumförklarade mig när jag andades och jag fick dessutom positiv respons. Nu sitter jag här och har hur mycket skitbra idéer som helst till det här projektet som jag tänker dela med mig av på nästa lektion. Om jag nu få gå fler lektioner.

Det här med att det spelar stor roll vilken lärare man har när det gäller vilket betyg man får stämmer verkligen. Det många inte nämner är att det faktiskt spelar stor roll med klass också. Min förra klass var min hittills bästa klass någonsin. En person ville ha med mig att göra, alla andra ignorerade mig. Jag kände mig välkommen på skolan idag, som att jag tillhörde den. För första gången i hela mitt liv.

Vilka man går med spelar stor roll.

Back in the cirkle.

Det började ju bra... Mobiltelefonen var på ljudlöst av den enkla anledningen att jag inte ville vakna om någon ringde mig. Det fungerade väldigt bra, för det innebar även att jag inte hörde väckarklockan. I vanliga fall är jag ganska svårväckt, så jag hade inte vaknat om någon ringde mig i alla fall. Jag förstår inte. Varför fick jag för mig att lägga mobilen på ljudlöst?

Jag vaknade hur som helst kring två. Jag började nio. Perfekt start på mitt sista år med en ny klass och nya lärare. Jag slutade tio i två idag, så det var inte ens lönt att ta mig till skolan. Det kändes inte så bra. Jag har ju bestämt mig att det inte ska bli som i trean. Nu har jag på sätt och vis fått en andra chans, och jag ska fan inte sumpa den.

Dag två då. Jag ska fan inte missa den också! Imorgon börjar jag 8.25. Med sammhällskunskap. Det kommer jag att ha med mediatvåan. (Det känns fortfarande som om de är ettor. Blargh.) Jag kommer också ha historia med några som känns som ettor, trots att de går tvåan nu. De går samma linje som jag, så jag kommer tekniskt sett att kunna säga att jag gått med alla jag kunnat gå linjen med eftersom att de var de sista som kunde välja linjen och jag var i den första årskullen som kunde.

Hur som helst.
I kväll är det styrelsemöte. Eftersom att jag är lat känns det jobbigt att behöva ta sig till stan, men styrelsmötena brukar vara ganska najs, så väl på plats kommer det vara awesome. Funderar på att ta mig dit med cykel. Jag har knäproblem, men just idag gör det faktiskt inte riktigt lika ont i mina knän som det brukar. Då borde jag passa på att cykla. Eftersom att vi ska ha ätit innan borde jag ta mig nåt och äta nu, innan jag far. På så sätt slipper jag lägga pengar på mat på stan, och sparar en slant.

Just nu känner jag att jag svamlar och inte får ut så mycket mer av att skriva. Så jag ska nog sluta upp med det för tillfället.

Skolstart

Här sitter jag i endast en för stor t-shirt och äter vattenmelon. Klockan är snart tolv, vilket innebär att datumet för skolstart snart har inträffat. Ny klass, nya lärare och ett fjärde år på gymnasiet. En del av mig längtar, för ju fortare jag kommer igång med skolan desto fortare får jag det överstökat.

Jag börjar klockan nio, vilket innebär att jag egentligen borde ligga i min säng och mer eller mindre snarka just nu, men av någon anledning är det någon typ av kraft som håller mig kvar vid datorn. Tanken på ett ostädat rum och ofärdiga läxor är inte särskillt lockande, och jag vet att det är vad jag har att vakna till. Mitt schema verkar var ahelt okej, om man bortser från en schemakrock som infaller sig på fredagar på vårterminen. Inte det roligaste, men jag får väl ta och leva med det då. Jag kan inte påstå att jag är särskillt taggad på skola, men vadfan. Jag kommer att klara av det här, jag bara vet det.

För att jag inte ska skrämma slag på alla små ettor när jag kommer till skolan imorgon ska jag alltså tvinga mig själv bort från datorn, in i duschen för att sedan gå och somna i min nybäddade säng. Allt för att försöka se så lite ut som en zoombie som det bara går.

God natt världen. Imorgon är jag officiellt en gymnasiefyra.

Bröööl

Jag har fått det bekräftat, JAG SKA FÅ GÅ ETT FJÄRDE ÅR! Så nu har matteB och historiaA plockats bort från mitt schema. Dvs, mindre att göra och mer tid. Nästa termin ska ju dessutom psykologin avslutas, för kursen var bara en termin lång. Så jag kommer få ännu mera tid då, och ännu mindre att göra. Det här är det jag gått omkring och varit fundersam över, för er som undrar.

Igår klockan 14 var deadlinen för våra jullåtar... Jag lämnade in min 14 minuter för sent. Hoppas på att den bli godkänd ändå.
Programmet kraschade i onsdags, och jag kunde inte få hjälp förren igår, och jag fick spela om lite... Hade jag haft iallafall en timma längre på mig hade låten blivit helt ok. Hade jag haft två timmar till på mig hade jag blivit nöjd.
Jag hade lagt upp den här i ett sånt här ljudspår om jag kunde, men jag vet inte hur man gör, så då kommer jag inte göra det.
Men glad är jag! Jag kommer att vara en gymnasiefyra om två år!

Nyare inlägg
RSS 2.0