Tystnad.
Mörkret har fallit, folk sover och jag sitter själv vaken. Som vanligt. Dörren till toaletten står öppen och blottar en fläkts surrande ljud. Varje andetag avslöjar för omvärlden att jag än är vid liv, och varje gång jag trycker ner en tangent hörs ett litet hammrande ljud. Jag flyttar på mig. Stolen gnisslar, nycklarna i min ficka rasslar till och mina ben skrapas mot stolsdynan. Min klocka tickar, trots att den har stannat på tjugofem i elva för länge sedan. Ute viner vinden och regnet slår mot fönstret.
Kanske är jag själv här, men jag är inte ensam. Lampan bredvid mig utstrålar ett svagt, mysigt sken och datorn gör det möjligt för mig att skriva ner vad jag tänker på, utan att behöva hitta penna och papper i oredan på mitt skrivbord.
För att ha lampan bredvid mig tänd måste jag starta strömmen till eluttaget den är kopplad till, vilket innebär att basförstärkaren, keyboarden och mitt lilla mixerbord jag har för inspelning också får liv i sig och gör ett litet surrande ljud när elekriciteten strömmar igenom.
Frysen rakt bakom mig drar en hel del el för att hålla sig kallt. Det låter gansk ansträngt, ungefär som när en av mina bästa vänner försöker sjunga. Pannrummet är nära mig. Det låter väldigt mycket, i en ganska dov ton. Öppnar man dörren till rummet hörs ett knarrande också. Det vet jag, för jag har gömt mig där inne när vi lekt kurra gömma fler gånger än jag kan räkna på fingrarna till det senaste året. Även elementet från rummet bredvid surrar. Det hörs inte mycket, men tillräckligt för att jag ska lägga märke till att det finns där.
Mina läppar har sen länge format sig till ett léende. Jag hör inget oljud. Inget surrande, inga brus och inga andetag. Jag hör musik, inspiration och livstecken. Det måste vara det här som kallas tystnad.
Kanske är jag själv här, men jag är inte ensam. Lampan bredvid mig utstrålar ett svagt, mysigt sken och datorn gör det möjligt för mig att skriva ner vad jag tänker på, utan att behöva hitta penna och papper i oredan på mitt skrivbord.
För att ha lampan bredvid mig tänd måste jag starta strömmen till eluttaget den är kopplad till, vilket innebär att basförstärkaren, keyboarden och mitt lilla mixerbord jag har för inspelning också får liv i sig och gör ett litet surrande ljud när elekriciteten strömmar igenom.
Frysen rakt bakom mig drar en hel del el för att hålla sig kallt. Det låter gansk ansträngt, ungefär som när en av mina bästa vänner försöker sjunga. Pannrummet är nära mig. Det låter väldigt mycket, i en ganska dov ton. Öppnar man dörren till rummet hörs ett knarrande också. Det vet jag, för jag har gömt mig där inne när vi lekt kurra gömma fler gånger än jag kan räkna på fingrarna till det senaste året. Även elementet från rummet bredvid surrar. Det hörs inte mycket, men tillräckligt för att jag ska lägga märke till att det finns där.
Mina läppar har sen länge format sig till ett léende. Jag hör inget oljud. Inget surrande, inga brus och inga andetag. Jag hör musik, inspiration och livstecken. Det måste vara det här som kallas tystnad.
Kommentarer
Trackback
