Two weeks gone pass way too quickly
Den här natten bestod av ca 40 minuters sömn, om jag nu lyckades somna ungefär då vi kollade på klockan sist. När klockan ringde, kring fem på morgonen, var det bara att kliva upp och äta frukost. Mattias skulle hem.
Tåget blev en aning försenat. Fyra och en halv timme ungefär. Det blev till att sitta på stationen och hålla honom sällskap tills en gubbe sa att det fanns en buss man kunde få ta istället om man inte orkade vänta ut tiden till tåget, så då försvann han lika plötsligt som allt ljus när proppen gick igår kväll.
När jag kom hem igen, kring åtta, halv nio eller när det nu var, tänkte jag att jag skulle gå och sova. I mitt rum såg jag den där förpackningen på den mörkaste chokladen Mattias kunde hitta i affären ligga på golvet och skräpa, men jag kunde inte klara av att plocka upp den. Jag tänkte att jag skulle sova en liten stund, men min säng hade han bäddat så fint och mitt hjärta klarade inte av att slita upp det. Med andra ord däckade jag på soffan istället.
De här två veckorna har varit underbara. Vi gick spontant på bio och såg "The three next days", vilket var en rätt så bra film, vi tog shoppingdagar, vi firade Andrés 18-årsdag, åkte iväg och red (på hästar, för att vara extra tydlig) med UNF, firade nyår tillsammans, spelade en massa TVspel, gjorde en egen låt och dessutom en film till låten som lär dyka upp på Youtube förr eller senare. Efter många skratt och mycket mys återstår nu i stort sett endast saknad. Jag ville inget hellre än att hoppa på bussen och följa med honom, men faktumet att jag har en massa annat jag måste ta tag i innan skolan börjar och dessutom inte hade pengar för det stoppade mig.
Tystnad. Tomhet. Jag känner inte av mycket annat. De här två veckorna har gått för fort. Jag vill spola tillbaka tiden till den 25:e december och ha två veckor till med honom. Men det går ju inte. Livet är inte som i spelet Braid, hur mycket jag än kan önska det ibland.
Jag kollade lite snabbt på bloglovin. Jag har 74 olästa blogginlägg. Jag ska läsa dem istället för att sprida mer depp omkring mig. C ya!
Tåget blev en aning försenat. Fyra och en halv timme ungefär. Det blev till att sitta på stationen och hålla honom sällskap tills en gubbe sa att det fanns en buss man kunde få ta istället om man inte orkade vänta ut tiden till tåget, så då försvann han lika plötsligt som allt ljus när proppen gick igår kväll.
När jag kom hem igen, kring åtta, halv nio eller när det nu var, tänkte jag att jag skulle gå och sova. I mitt rum såg jag den där förpackningen på den mörkaste chokladen Mattias kunde hitta i affären ligga på golvet och skräpa, men jag kunde inte klara av att plocka upp den. Jag tänkte att jag skulle sova en liten stund, men min säng hade han bäddat så fint och mitt hjärta klarade inte av att slita upp det. Med andra ord däckade jag på soffan istället.
De här två veckorna har varit underbara. Vi gick spontant på bio och såg "The three next days", vilket var en rätt så bra film, vi tog shoppingdagar, vi firade Andrés 18-årsdag, åkte iväg och red (på hästar, för att vara extra tydlig) med UNF, firade nyår tillsammans, spelade en massa TVspel, gjorde en egen låt och dessutom en film till låten som lär dyka upp på Youtube förr eller senare. Efter många skratt och mycket mys återstår nu i stort sett endast saknad. Jag ville inget hellre än att hoppa på bussen och följa med honom, men faktumet att jag har en massa annat jag måste ta tag i innan skolan börjar och dessutom inte hade pengar för det stoppade mig.
Tystnad. Tomhet. Jag känner inte av mycket annat. De här två veckorna har gått för fort. Jag vill spola tillbaka tiden till den 25:e december och ha två veckor till med honom. Men det går ju inte. Livet är inte som i spelet Braid, hur mycket jag än kan önska det ibland.
Jag kollade lite snabbt på bloglovin. Jag har 74 olästa blogginlägg. Jag ska läsa dem istället för att sprida mer depp omkring mig. C ya!
Kommentarer
Trackback
