Svaret blev nej.

Besvikelse. Nog för att jag förstod att jag skulle bli lite lessen, men att det skulle spela så stor roll kunde jag inte ana. Tänk vad lite som krävs för att rasera allt. Jag ville så gärna gå den där kursen. Det var just den kursen som gjorde att jag valde den här skolan från början, och jag känner inte att jag riktigt fick en ärlig chans i fjol. Skolan gav mig stora mängder ångest och varje dag jag var där ville jag inget hellre än att ta mig därifrån. Min klass ville inte ha någonting med mig att göra, vilket resulterade i att jag kände mig ivägen, ovälkommen och överflödig. Jag vågade inte säga det jag ville och när jag väl gjorde det i alla fall blev jag dumförklarad. Jag får inte gå om kursen för att jag redan har ett betyg i kursen. Ett betyg som jag känner att jag inte förtjänar eftesom att jag knappt gjorde någonting. Jag vill så gärna gå ut gymnasiet och känna att jag varit delaktig i prosessen av just den kursen, men eftersom att jag råkar vara född fel år så får jag inte det. Eftersom att jag inte riktigt kunnat trivas på skolan under min gymnasietid innebär det att jag på sätt och vis har slösat bort tre, snart fyra år av mitt liv för ingenting. Nu med facit i hand önskar jag att jag hade valt en annan skola. Det här känns så surt eftersom att gruppen som har den kursen i år välkomnar mig och lyssnar på vad jag har att säga. Nu har jag så sjukt mycket idéer och nu känner jag att jag kan tillföra någonting till gruppen. Men nu får jag inte.

Om någonting är detta ett bevis på att det inte lönar sig att vara ärlig. Jag gick till rektorn och frågade om hur det skulle bli med den här kursen och förklarade precis varför jag ville ha den. Han kollade om jag hade betyg i den, vilket jag hade, sa nej och vägrade diskutera saken mer eftersom att det skulle gå emot deras system. Hade jag å andra sidan inte gått dit och sagt någonting hade han inte märkt det, och då hade jag fått gå den kursen jag valde linjen för.

När jag kom hem bröt jag ihop på golvet. Jag låg och bara grät i en halvtimme innan jag hörde att någon kom in genom ytterdörren en våning upp. Precis som alltid var det bara en sak att göra. Resa sig upp, tårka bort tårarna och skölja ansiktet. Det hade varit så otroligt skönt att bara få gråta klart för en gångs skull, men eftersom att jag inte längre var ensam kunde jag inte. Nu sitter jag åter igen uppe en natt då jag egentligen borde sova. Jag börjar tidigt, och dessutom med en kurs som jag personligen tycker är svår, inte vill ha men som är obligatorisk. Det här är den enda stunden jag får för mig själv i mörkret. Det hade varit så mycket lättare att bara bo själv. Att få komma hem till ett tomt ställe, få gråta ut alla tårar som hållt sig gömda utan att behöva bry sig. Då skulle jag inte behöva sitta uppe natt efter natt i ensamt mörker och bara längta bort.

Förra året hade jag någonting som jag värderar högre än allt guld i världen. Trettio mil bort fanns det en person som kunde få mig att glömma bort allt som tyngde mig genom att bara existera. Varannan vecka gick jag med glada steg bort från helvetet som kallas skola för att sätta mig på en lång bussresa för att ta mig till honom. Fem och en halv timmes bussresa två gånger på en helg. Nog var det jobbigt med ett långdistansförhållande, men det var han värd. Det var så skönt att bli välkomnad i en annan stad, och bara släppa allt skit där man bor. Eller de helger han kom till mig. Då blev den här staden helt plötsligt mycket vackrare. Veckorna var ångestfyllda, men jag hade helgerna att längta till. Då stod jag ut.

Nu har jag inte kvar honom. Däremot har jag en klass som inte stöter bort mig. Jag tycker att det ska vara så synd att jag mår skitdåligt av att inte få gå den där kursen, för det drog mig från min nyfunna kärlek för skolan tillbaka till de ångestfyllda känslorna.

Någon sa en gång att skolan kändes som en fabrik, och eleverna är produkter. De börjar som glada fantasifulla barn och putsas och slipas i elva, tolv, tretton år någonting, för att sedan komma ut till arbetslivet. Jag har aldrig kunnat relatera så mycket till den här liknelsen som nu. Det var som att prata med en vägg. Men förståss, jag är elev, vilket innebär att jag är en livlös produkt. Då har jag inte några åsikter, känslor eller tankar. Jag ska bara slipas till så systemet får mig att tycka och tänka precis som de vill att människor ska tycka och tänka.

Jag känner verkligen att jag har slösat bort mitt liv på en värdelös skola. Tack systemet, tack.

Kommentarer
Postat av: Hannah

Tycker du ska försöka prata med rektorn igen, vi har ju fler rektorer än bara en också. Blanda in någon fler om varför det skulle vara så bra för dig att få gå kursen och få dem att förstå.



Det är en härlig känsla att känna sig välkommen, speciellt när man är van vid en annan. Hoppas verkligen att du får ut mycket av det här skolåret, att du klarar av att stå ut när det känns svårt och skiner när det känns bättre.

Hade jag kunnat hade jag gett rektorn en rak höger över det dåliga beslutet.

Ge inte upp, det kanske går att ordna ändå.

Kramar till dig!

2011-09-07 @ 21:30:13
URL: http://somregndroppar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0